litenskrypin

"Åsikter och rövhål har alla, men man måste inte alltid visa dem"

Fint citat verkligen. Eller, fint kanske är fel ord, men det är ändå ganska spot-on.

När man arbetar i grupp utkristaliseras det ganska fort en ledare, och en stor skara tyst följande. Eftersom ledaren är van vid att inte bli ifrågasatt, och brukar vara öppen med åsikter om allt (och då menar jag ALLT), är det lätt att ta för givet att resten - de som tiger - faktiskt håller med. Man ifrågasätter inte. Man tiger, och som vi alla vet - den som tiger samtycker.

Tänk om någon av de tysta plötsligt en dag tog sig ton och berättade vad han/hon tycker. Tänk om han/hon sitter inne på en lösning som är exceptionellt mycket bättre än vad någon annan kommit på. Skulle vi lyssna då? Eller skulle alla andra - bara av gammal vana - ta för givet att den som gapar högst också är den som vet bäst? Jag tror på det sistnämnda. Tyvärr.

Av den anledningen orkar jag inte längre hålla klaffen. Jag ifrågasätter. Argumenterar emot. Står för mina åsikter och - trots att jag ofta egentligen inte vågar - säger ifrån när jag upplever någonting fel.

Bra va?

Nja.

Plötsligt är det ju JAG som gapar högst...