litenskrypin

Det är mest synd om mig i hela världen.

Så det så.

Feber är ingenting roligt alls. I alla fall inte när man ligger ensam och ingen kan ta hand om en, och man dessutom är tvungen att ta sig upp, ta hand om barnen, följa till skola, fixa mat och hålla i ordning.

Att man dessutom alltid råkar ha mängder av idéer och projekt som man vill påbörja är väl också typiskt?

Jag har legat hela helgen och längtat efter energi att börja plugga inför nästa tenta, skriva på min bok, måla om mitt kök, städa hela huset, omorganisera garderoberna, ha picknick, höstrusta trädgården osv.

Orkade så klart ingenting.

Vad händer sen då?

Man blir frisk.

Och - dessvärre - i samma ögonblick febern lämnar kroppen är all energi borta även den.

Ge mig lite mer feber snälla!!

I livet gör man så oerhört många val varje dag att det är i stort sett omöjligt att inte göra felaktiga. Ibland rör det sig om små saker, att man tar på sig tygskor när det ösregnar eller att man äter ägg direkt efter man druckit juice. Sådana val visar sig tämligen omgående vara helt felaktiga, och vi kan förbanna vår dumhet som inte tänkte efter före.

Andra val är svårare. Val som vi gör idag kan komma att få konsekvenser för vårt liv i framtiden. Kanske inte idag eller i morgon eller ens nästa år, men långt fram i tiden. Konsekvenser som vi absolut inte kunnat förutspå ens med den livligaste fantasins hjälp.

Det går inte att undvika att göra fel. Vi gör det alla, dagligen, ideligen. Det är mänskligt. Däremot kan vi försöka minska effekterna av våra ageranden. Vi kan försöka stävja lavinartade konsekvenser genom att redan i ett tidigt skede ta tag i dem och försöka styra allt på rätt köl. Det är inte alltid det lyckas, men om vi inte försöker så kommer vi i framtiden inte bara drabbas av fruktansvärda konsekvenser, vi kommer också drabbas av tankarna "tänk om jag hade gjort si eller så - då kanske jag hade kunnat förhindra detta?"

Det är lätt att vara efterklok. Lätt att med facit i hand se hur man skulle agerat eller sagt i givna situationer. Lätt att se hur man skulle gjort egentligen, när det ändå redan är för sent. Svårare är det att tänka efter före, att tänka ett led extra och inte gripas av impulserna som säger hur vi ska göra.

Ibland tar man till försöken att hindra en lavin allt för sent. Snöbollen har redan rullat så långt att man inte kan hindra den från att ödelägga stora områden. Ska man då strunta i att försöka? Bara luta sig tillbaka och tänka "Äh, jag kan ändå inte påverka något?"

Det är sant. Man kanske är ute för sent. Man kanske inte kan påverka det minsta, men hur vet man det om man inte försöker? Och framför allt - även om det inte leder till någonting - så kan man se sig själv i spegeln och känna att man ändå gjorde vad man kunde för att ställa situationen rätt igen. Kanske lär man sig så man hinner i tid nästa gång?

Resan har börjat... precis  NU ! (19.09)