En lång väntan är över
Ja, i alla fall tillfälligt över.
Beslut om barnens boende är fattat. Tills vidare i alla fall, i avvaktan på den riktiga rättegången som kommer äga rum i höst tidigast.
Jag får ha dem. Mer än vad deras far tycker, men mindre än vad jag ville. En kompromiss som ändå känns bra. Bara det att jag ska kunna gå och hämta barnen utan att varje gång behöva kriga för att få träffa dem.. Det känns så skönt.
Mina älskade ungar, snart får jag vara er mamma på riktigt... Längtar!!!
Beslut om barnens boende är fattat. Tills vidare i alla fall, i avvaktan på den riktiga rättegången som kommer äga rum i höst tidigast.
Jag får ha dem. Mer än vad deras far tycker, men mindre än vad jag ville. En kompromiss som ändå känns bra. Bara det att jag ska kunna gå och hämta barnen utan att varje gång behöva kriga för att få träffa dem.. Det känns så skönt.
Mina älskade ungar, snart får jag vara er mamma på riktigt... Längtar!!!
Valborg jag minns
Som barn när det var Valborg var det en självklarhet att man skulle titta på majbrasan, lyssna på vårsånger och dessutom skulle farsan alltid hålla tal utanför bygdegården där han hälsade våren välkommen. Det var stort. Det var tradition. Det var... skittrist... Men ändå gjorde man det, år efter år. Man stod där och huttrade. Jagades av brorsan runt elden och tyckte att tanterna skulle sluta gapa trista sånger i falsett.
De valborgsmässoaftnarna finns inte längre.
De senaste åren har jag firat valborg med mina vänner. Först i tonåren skulle man åka till Varberg. Supa sig full (första fyllan råkade för väldigt många inträffa just denna helg, och missade man det var det kört för då hade man inte fått nån "övning" inför skolavslutningen). Tyvärr var mina lärarföräldrar mycket väl medvetna om vad som gällde och hur det brukade se ut på Varbergs gator så jag fick inte åka dit förrän någon valborg i gymnasiet. Som om man inte kunde supa på hemorten??
Sen har åren gått. Det har varit allehanda olika sorters firande varje år. Någon gång en stor bal med långklänningar och frackar om vartannat. En annan gång sittandes i en skidhoppsbacke med en flaska vin. Många gånger i Slottskogen, och den sjukaste: sittandes i ett skyddsrum i de hemliga kulvertarna under skolan med en kompis, en flaska vin och en synnerligen viktig Dalahäst.
Förra året var första gången på många många år som jag överhuvudtaget såg en majbrasa. I Kalmar. Det brann friskt, och jag och kärleken satt på den fortfarande djupfrusna marken och drack kaffe, tittade ut över Kalmarsund och pratade om livets allvar. Den dagen sitter hårt i mina tankar, som ett mycket ljust minne. Första gången i vuxen ålder vad jag minns som jag inte kombinerade valborg med alkohol (bortsett från under mina graviditeter), och det kändes lite som en milstolpe i mognadsfasen.
I år föll jag tillbaka i det omogna beteendet igen. En flaska vin och goda vänner i Slottskogen, men mer än så blev det inte. Jag kände mig bara gammal och ville hem till hemmets trygga och lugna vrå. Få slötitta på tv och bada skumbad i stället för att titta på kortége och fulla studenter (varav jag själv säkerligen hade kunnat vara en).
Är det vuxenpoäng på sånt?
De valborgsmässoaftnarna finns inte längre.
De senaste åren har jag firat valborg med mina vänner. Först i tonåren skulle man åka till Varberg. Supa sig full (första fyllan råkade för väldigt många inträffa just denna helg, och missade man det var det kört för då hade man inte fått nån "övning" inför skolavslutningen). Tyvärr var mina lärarföräldrar mycket väl medvetna om vad som gällde och hur det brukade se ut på Varbergs gator så jag fick inte åka dit förrän någon valborg i gymnasiet. Som om man inte kunde supa på hemorten??
Sen har åren gått. Det har varit allehanda olika sorters firande varje år. Någon gång en stor bal med långklänningar och frackar om vartannat. En annan gång sittandes i en skidhoppsbacke med en flaska vin. Många gånger i Slottskogen, och den sjukaste: sittandes i ett skyddsrum i de hemliga kulvertarna under skolan med en kompis, en flaska vin och en synnerligen viktig Dalahäst.
Förra året var första gången på många många år som jag överhuvudtaget såg en majbrasa. I Kalmar. Det brann friskt, och jag och kärleken satt på den fortfarande djupfrusna marken och drack kaffe, tittade ut över Kalmarsund och pratade om livets allvar. Den dagen sitter hårt i mina tankar, som ett mycket ljust minne. Första gången i vuxen ålder vad jag minns som jag inte kombinerade valborg med alkohol (bortsett från under mina graviditeter), och det kändes lite som en milstolpe i mognadsfasen.
I år föll jag tillbaka i det omogna beteendet igen. En flaska vin och goda vänner i Slottskogen, men mer än så blev det inte. Jag kände mig bara gammal och ville hem till hemmets trygga och lugna vrå. Få slötitta på tv och bada skumbad i stället för att titta på kortége och fulla studenter (varav jag själv säkerligen hade kunnat vara en).
Är det vuxenpoäng på sånt?
Vel vel vel!
Tricksa och försöka lösa alla situationer så att det passar alla bra
och vad har man för det?
Nej, det passar inte.
Kan vi inte göra det senare?
Är det inte bättre om...?
Jag vill hellre att vi...
osv osv
MEN LÖS ALLA SAKER SJÄLVA DÅ OM DET INTE PASSAR OCH BE INTE MIG OM HJÄLP!!
*trött*
och vad har man för det?
Nej, det passar inte.
Kan vi inte göra det senare?
Är det inte bättre om...?
Jag vill hellre att vi...
osv osv
MEN LÖS ALLA SAKER SJÄLVA DÅ OM DET INTE PASSAR OCH BE INTE MIG OM HJÄLP!!
*trött*
Kärlek
Jag läste en bok för ett tag sedan. Där beskrevs kärlek mellan två personer som att gudarna från början skapat människorna i par. Man och kvinna satt ihop, men eftersom de då blev så starka att de utgjorde ett hot för gudarna, klöv gudarna dem mitt itu och skapade två varelser - mannen och kvinnan. Dessa tvingas sedan vandra separat på jorden, hela tiden sökande efter den person de hör ihop med.
En vacker tanke, och kanske ligger det väldigt mycket i den? Jag har alltid uttryckt det som att jag och min älskade är ett och samma träd. Samma ådror som löper genom min kropp finns hos honom. Vi passar ihop, som pusselbitar, avsedda för varandra. Samma tanke som ovan, men annorlunda uttryckt.
Oavsett hur man väljer att se på det är jag helt säker på att det verkligen är så. Att det finns en person som är helt rätt, och när vi finner den personen känner vi oss för första gången hela. Som att vi hittat en del av oss själva som vi så länge sökt och saknat.
Jag trodde jag hade hittat den personen, och det kanske var rätt just då, men idag när jag ser honom kan jag inte förstå vad jag överhuvud taget såg hos honom. Hur jag kunde tro att han var min andra halva? Kanske var han så lik min andra halva att jag trodde att vi passade ihop, men det fanns skillnader som gjorde att våra själar aldrig skulle kunna anpassa oss till varandras pusselbitar, hur mycket vi än vred och vände på allt. Vi var inte rätt för varandra. Och i vår strävan att försöka anpassa våra kanter till varandra skadade vi bara oss själva och varann så mycket att såren kommer ta lång tid att läka.
Mannen jag har mött nu är raka motsatsen. Vi är så olika varandra att jag ibland häpnas över att vi alls kan prata. Men det kan vi verkligen. Om allt. I timmar. Nätterna igenom ligger vi med telefonen i örat och bara diskuterar allt som dyker upp i våra tankar. När vi möts är vi hela. Två kroppar, men en själ, och jag känner hans andetag inom mig på samma sätt som mina egna. Våra hjärtan slår med samma rytm, och det känns verkligen som att han är min andra halva. Även om den halvan ser saker ur ett helt annat perspektiv än vad jag gör. Så klart att det måste vara så - vi satt ju ihop med ryggarna mot varandra - med utsikt åt helt olika håll...
En kvinna jag känner sa en gång att man ska ha tre män i sitt liv. En ungdomskärlek. En man får barn med, och en som man delar sitt liv med.
Jag hoppas att mannen jag mött nu får vara den jag delar resten av mitt liv med...
En vacker tanke, och kanske ligger det väldigt mycket i den? Jag har alltid uttryckt det som att jag och min älskade är ett och samma träd. Samma ådror som löper genom min kropp finns hos honom. Vi passar ihop, som pusselbitar, avsedda för varandra. Samma tanke som ovan, men annorlunda uttryckt.
Oavsett hur man väljer att se på det är jag helt säker på att det verkligen är så. Att det finns en person som är helt rätt, och när vi finner den personen känner vi oss för första gången hela. Som att vi hittat en del av oss själva som vi så länge sökt och saknat.
Jag trodde jag hade hittat den personen, och det kanske var rätt just då, men idag när jag ser honom kan jag inte förstå vad jag överhuvud taget såg hos honom. Hur jag kunde tro att han var min andra halva? Kanske var han så lik min andra halva att jag trodde att vi passade ihop, men det fanns skillnader som gjorde att våra själar aldrig skulle kunna anpassa oss till varandras pusselbitar, hur mycket vi än vred och vände på allt. Vi var inte rätt för varandra. Och i vår strävan att försöka anpassa våra kanter till varandra skadade vi bara oss själva och varann så mycket att såren kommer ta lång tid att läka.
Mannen jag har mött nu är raka motsatsen. Vi är så olika varandra att jag ibland häpnas över att vi alls kan prata. Men det kan vi verkligen. Om allt. I timmar. Nätterna igenom ligger vi med telefonen i örat och bara diskuterar allt som dyker upp i våra tankar. När vi möts är vi hela. Två kroppar, men en själ, och jag känner hans andetag inom mig på samma sätt som mina egna. Våra hjärtan slår med samma rytm, och det känns verkligen som att han är min andra halva. Även om den halvan ser saker ur ett helt annat perspektiv än vad jag gör. Så klart att det måste vara så - vi satt ju ihop med ryggarna mot varandra - med utsikt åt helt olika håll...
En kvinna jag känner sa en gång att man ska ha tre män i sitt liv. En ungdomskärlek. En man får barn med, och en som man delar sitt liv med.
Jag hoppas att mannen jag mött nu får vara den jag delar resten av mitt liv med...
Mardrömmar
Jag tycker att jag har mardrömmar nästan varenda natt numera. I natt hände det i alla fall igen. Monster som jagar mig, trots att jag VET att det är maskerad.
Och så dyker pappa upp. Älskade underbara pappsen. Han är alltid med. Jag tror att det tyder på hur rädd jag är för att bli ensam. Jag vet inte...
Drömmen avslutades med att jag hoppade från fönstret i mitt gamla flickrum.
Läskigt!
Och så dyker pappa upp. Älskade underbara pappsen. Han är alltid med. Jag tror att det tyder på hur rädd jag är för att bli ensam. Jag vet inte...
Drömmen avslutades med att jag hoppade från fönstret i mitt gamla flickrum.
Läskigt!
Vad är det som händer med mig?
Har varit på terapi idag, och det känns väldigt märkligt alltihop. Terapeuten blev förvånad när jag berättade om mina senaste veckor, "Men? Håller den lilla flickan på att bli en vuxen kvinna?" var hennes ord.
Jag vet inte. Är det så här det känns att bli vuxen? Att man känner harmoni och tillfredsställelse över livet? Att man accepterar sina brister och försöker göra något åt dem? Att man tar ansvar för alla fel man gjort och försöker sopa rent runt sig?
Varför har jag inte insett det tidigare i så fall?
Jag vet inte. Är det så här det känns att bli vuxen? Att man känner harmoni och tillfredsställelse över livet? Att man accepterar sina brister och försöker göra något åt dem? Att man tar ansvar för alla fel man gjort och försöker sopa rent runt sig?
Varför har jag inte insett det tidigare i så fall?
JAG ÄLSKAR DIG
ända till månen och tillbaka...
... och lite till!
... och lite till!
Förälskelse
Hur beskriver man känslan av total förälskelse för någon som aldrig upplevt det? Att det pirrar i magen säger ju inte så mycket egentligen..
Jag känner hur det hettar till inombords varje gång jag tänker på Honom. Hur bara tanken på Honom kan få mig alldeles fnittrig, och pulsen stiger. Jag blir vimsig. Yr. Lycklig. Samtidigt känner jag ett uns illamående. Hur sjukt som helst, men det är som om känslorna slagit bo i min mage och när de virvlar upp drabbas magen av oro och illamåendet kommer på köpet. Fast det är positivt på nåt konstigt vänster... Hur rubbat är inte detta?
Idag har varit en mellandag. Jag är låg. Inte så att jag är deppig, men jag är... jag vet inte... trött. Känner att jag behöver tid för kontemplation. Sitta och skriva. Måla. Fundera. Inte så mycket tankeverksamhet, eller att jag behöver reda ut en massa (fast det behöver jag ju *S*) utan mest för att koppla bort alla tankar lite. Bara vara ett slag. Ge mig själv tid att slappna av..
Tja. I morgon kanske...
Jag känner hur det hettar till inombords varje gång jag tänker på Honom. Hur bara tanken på Honom kan få mig alldeles fnittrig, och pulsen stiger. Jag blir vimsig. Yr. Lycklig. Samtidigt känner jag ett uns illamående. Hur sjukt som helst, men det är som om känslorna slagit bo i min mage och när de virvlar upp drabbas magen av oro och illamåendet kommer på köpet. Fast det är positivt på nåt konstigt vänster... Hur rubbat är inte detta?
Idag har varit en mellandag. Jag är låg. Inte så att jag är deppig, men jag är... jag vet inte... trött. Känner att jag behöver tid för kontemplation. Sitta och skriva. Måla. Fundera. Inte så mycket tankeverksamhet, eller att jag behöver reda ut en massa (fast det behöver jag ju *S*) utan mest för att koppla bort alla tankar lite. Bara vara ett slag. Ge mig själv tid att slappna av..
Tja. I morgon kanske...
Bibelcitat
Det finns många ord i bibeln som är väldigt tänkvärda, oavsett om man är troende eller inte. Idag slogs jag av ett..
SANNINGEN SKALL GÖRA EDER FRIA (Joh, 8:32)
No shit?
Känner mig lyrisk. Lätt om hjärtat. Varm inombords.
SANNINGEN SKALL GÖRA EDER FRIA (Joh, 8:32)
No shit?
Känner mig lyrisk. Lätt om hjärtat. Varm inombords.
Har du någonsin känt det som om
du verkligen blivit lurad?
Alltså inte första april lurad nu, utan lurad riktigt riktigt ordentligt? Att de grundvalar du hängt upp dig på inte alls stämt?
Vad gör man i ett sånt läge? Försöker man ändra grundvalarna så att de blir äkta? Eller går man vidare och söker nya sanningar som förhoppningsvis stämmer?
Alltså inte första april lurad nu, utan lurad riktigt riktigt ordentligt? Att de grundvalar du hängt upp dig på inte alls stämt?
Vad gör man i ett sånt läge? Försöker man ändra grundvalarna så att de blir äkta? Eller går man vidare och söker nya sanningar som förhoppningsvis stämmer?
Riktigt bra ord!
Inte förrän man är sann mot sig själv så kan man älska på riktigt, då behövs inga speglade självbilder.
Man vet vem man är när man tar bort alla masker och lever sant, inte förställer sig eller försöker vara den man tror att andra vill att man ska vara..När man skalat bort allt som är pålagt av andra och börjar tänka själv!
(skrivet av Tora på OÄF 25/3 2007)
Man vet vem man är när man tar bort alla masker och lever sant, inte förställer sig eller försöker vara den man tror att andra vill att man ska vara..När man skalat bort allt som är pålagt av andra och börjar tänka själv!
(skrivet av Tora på OÄF 25/3 2007)
Att rannsaka sig själv
"Jag är ett offer!"
Hur många gånger har jag inte kännt så? Att JAG är oskyldigt dömd för något. Att världen är orättvis mot mig? Att det inte är MITT fel vad som hänt, utan det beror på att alla andra är dumma i huvudet.
Jag vet inte längre.
Är det så att jag inbillar mig själv så hårt att jag verkligen är oskyldig till att jag blir behandlad som jag blir? Eller kan det vara så att jag faktiskt själv har skuld i det?
Jag måste börja rannsaka mig själv. En god vän, världens bästa antar jag för han vågar säga sanningen, uttryckte det som att jag måste sluta vara ett offer och ta ansvar för mitt agerande.
***
Det är inte lätt. Var börjar man någonstans och nysta i saker och ting? Hur börjar man reda ut alla lögner? Hur ska jag kunna komma fram till när det är jag själv som skapat en situation när jag ljuger för mig själv och skyller på alla andra?
Jag anar en resa framför mig. Antagligen den längsta och mest påfrestande jag någonsin varit med om. Många tårar och ångestattacker ligger framför, men jag måste bli vuxen. Jag måste ta ansvar för vad jag gjort. Mot andra, men framför allt mot mig själv.
***
Redan har en del pusselbitar fallit på plats. Varför har jag inga tjejkompisar?
Hittills har jag trott att tjejer ser mig som ett hot. Jag är snygg, smart, kul och dessutom har jag ju alltid umgåtts mest med killar så jag har mycket lättare för att bli kompis med dem. Det i sig gör att tjejer undrar vad mina intentioner är.
Sant?
Tja, kanske till viss del.
Men den skrämmande sanningen som lurar där bakom? Den är inte så vacker. Jag har inga tjejkompisar för jag prioriterar killar. Jag väljer att presentera en bild som killar faller för. Eller snarare - som de kanske egentligen föraktar, men jag visar mig tillgänglig. Flirtar. Skojar om sex. Är utstuderad. Killar tror på den bilden - att det kanske finns möjlighet att få mig i säng, det är ju den signalen jag spelar på, och av den anledningen umgås jag nästan bara med killar. För att de tror att de ska få något mer. Och därigenom får jag bekräftelse. Direkt. Jag behöver inte vara "trevlig" eller "empatisk". Sån bekräftelse är kanske den jag egentlgen vill ha, men den tar tid att få. Att vara sexig eller snygg eller kul - det får jag tillbaka på momangen. Bråttom bråttom. Måste duga. Måste få input.
Nackdelen med mitt agerande - förutom att jag hela tiden pendlar mellan olika roller, "pajasen", "den billiga tjejen" eller "den äkta jag" (om det finns nån?) - är att jag sänker mig själv i andras ögon. Killar som vill ha mig för stunden ser inte mig som en "underbar person" utan som "någon som jag lätt får i säng". Även om deras direkta bekräftelse är uppskattning, så blir den bestående känslan du är billig. Vill jag verkligen ses som det?
Eller - människor skrattar åt mig när jag apar mig och är underhållande. Skratt=direkt bekräftelse. Men sen då? Hon är en kul pajas, men inte så mycket mer. Jag visar inte mig själv. Djupet. Empatin. Äktheten. Vem vill då umgås med mig? Tjejer? Knappast - varför skulle de vilja det? Killar? Möjligen, men inte för att jag är så bra, utan för att jag är just - tillgänglig.
***
Det är dags att börja tänka. Börja släppa skådespelet. Börja vara äkta. Börja våga, och ta konsekvenserna. Erkänna min egen skuld i saker och ting. Jag är inget viljelöst offer som ständigt råkar illa ut. I många fall har jag mig själv att skylla.
Tung insikt...
Rumpa!
For you there'll be no crying
For you the sun will be shining
˜Cause I feel that when I'm with you
It's alright, I know it's right
And the songbirds keep singing
Like they know the score
And I love you, I love you, I love you
Like never before
To you, I would give the world
To you, I'd never be cold
˜Cause I feel that when I'm with you
It's alright, I know it's right
And the songbirds keep singing
Like they know the score
And I love you, I love you, I love you
Like never before
Like never before; like never before.
For you the sun will be shining
˜Cause I feel that when I'm with you
It's alright, I know it's right
And the songbirds keep singing
Like they know the score
And I love you, I love you, I love you
Like never before
To you, I would give the world
To you, I'd never be cold
˜Cause I feel that when I'm with you
It's alright, I know it's right
And the songbirds keep singing
Like they know the score
And I love you, I love you, I love you
Like never before
Like never before; like never before.
Letar du nytt snack med gamla kändisar?
Nya glasögon?
Vilka är bäst tro?
Underbar morgon!!
När jag vaknade i morse låg jag kvar i sängen en stund och när lilleman vaknat kom han in och kröp ner hos mig. Vi låg och filosoferade som alltid, pratade om allt och ingenting, och plötsligt satte han sig upp med ett ryck:
"Mamma, tycker du om smörgås?"
Jaa, svarade jag lite svävande och undrade vad han menade.
"Stanna här. Du får INTE gå upp!" befalde han och tultade iväg ner för trappan.
Jag ligger kvar och hör på avstånd hur stolar flyttas fram och tillbaka i köket och hur det smäller i skåpsdörrarna. Sen kikar en liten lintott tillbaka in till mig och frågar:
"Mamma, tycker du om oboy?"
Jaa, svarar jag förundrat. Vad GÖR han??
"Bra!" säger han och springer tillbaka till köket.
Ytterligare ett par minuter går innan han dyker upp igen.
"Mamma, var finns det brickor?"
Jag försöker förklara och han rusar iväg, slår i skåpen i köket och jag hör hur han småsjunger för sig själv.
Efter tio minuter kommer han så upp. Med ett stort stekfat i famnen och därpå ligger en smörgås med smör. Inget pålägg och smöret är noggrannt utbrett så att det ska täcka hela mackan.
"Jag hittade ingen bricka så jag tog en tallrik" säger han stolt och parkerar fatet i mitt knä, och sedan *vips* är han försvunnen igen. Han kommer tillbaka nån minut senare med ett stort glas oboy och sträcker stolt fram.
"Du fixar ju alltid frukost åt mig, så nu var det din tur" säger han med ögonen strålande av stolthet, och mammahjärtat svämmade över totalt.
Underbara lilla trollunge!!
"Mamma, tycker du om smörgås?"
Jaa, svarade jag lite svävande och undrade vad han menade.
"Stanna här. Du får INTE gå upp!" befalde han och tultade iväg ner för trappan.
Jag ligger kvar och hör på avstånd hur stolar flyttas fram och tillbaka i köket och hur det smäller i skåpsdörrarna. Sen kikar en liten lintott tillbaka in till mig och frågar:
"Mamma, tycker du om oboy?"
Jaa, svarar jag förundrat. Vad GÖR han??
"Bra!" säger han och springer tillbaka till köket.
Ytterligare ett par minuter går innan han dyker upp igen.
"Mamma, var finns det brickor?"
Jag försöker förklara och han rusar iväg, slår i skåpen i köket och jag hör hur han småsjunger för sig själv.
Efter tio minuter kommer han så upp. Med ett stort stekfat i famnen och därpå ligger en smörgås med smör. Inget pålägg och smöret är noggrannt utbrett så att det ska täcka hela mackan.
"Jag hittade ingen bricka så jag tog en tallrik" säger han stolt och parkerar fatet i mitt knä, och sedan *vips* är han försvunnen igen. Han kommer tillbaka nån minut senare med ett stort glas oboy och sträcker stolt fram.
"Du fixar ju alltid frukost åt mig, så nu var det din tur" säger han med ögonen strålande av stolthet, och mammahjärtat svämmade över totalt.
Underbara lilla trollunge!!
En intressant länk
Fick en länk till en annan blogg idag som innehåller rätt tänkvärda ord...
http://agraff.blogg.se
Jag fattar mindre och mindre av världen, och börjar allvarligt fundera på om det kanske kan vara så att JAG är normal - det är den stora massan som är fel ute. Jag är som Momo - ensam i kampen mot de grå herrarna som ingen annan kan se.
Tack och lov ÄR jag inte ensam, vi är många tillsammans.
http://agraff.blogg.se
Jag fattar mindre och mindre av världen, och börjar allvarligt fundera på om det kanske kan vara så att JAG är normal - det är den stora massan som är fel ute. Jag är som Momo - ensam i kampen mot de grå herrarna som ingen annan kan se.
Tack och lov ÄR jag inte ensam, vi är många tillsammans.
Ett nytt lekrum?
Jag har tröttnat. Ordentligt. På tjafs, bråk och nedlåtande attityder. Överförmynderi och censur står mig upp i halsen. Vill inte ha det längre.
Men alla kära vänner. Dem vill jag ju inte släppa. Vill ha er kvar i min "närhet", i mitt virtuella vardagsrum där vi kan bubbla om allt hela nätterna igenom.
Jag flyttar. Kanske bor lite dubbelt ett tag, men nu har jag skaffat mig ett nytt lekrum där jag förhoppningsvis får vara.
www.barntotal.se
Ps. Genom en enkel inställning kan man även få det trådat...
Men alla kära vänner. Dem vill jag ju inte släppa. Vill ha er kvar i min "närhet", i mitt virtuella vardagsrum där vi kan bubbla om allt hela nätterna igenom.
Jag flyttar. Kanske bor lite dubbelt ett tag, men nu har jag skaffat mig ett nytt lekrum där jag förhoppningsvis får vara.
www.barntotal.se
Ps. Genom en enkel inställning kan man även få det trådat...
Invandring
Idag har jag funderat massor på invandringen i landet.
Vad kommer det sig att vissa personer blir främlingsfientliga, och andra är mer positivt inställda till invandring? Beror det på uppväxt och erfarenheter? Eller är det något genetiskt? Eller är det bara "typiskt svenskt" att vara misstänksam mot folk som är "annorlunda"?
Jag vet inte.
Jag hoppas att jag ses som en person utan förutfattade meningar, och med en öppen syn på tillvaron och en nyfikenhet på andra kulturer. Jag önskar att ingen uppfattar mig som rasistisk eller fördömande, men jag vet inte. Jag har aldrig frågat någon invandrare om hur han/hon uppfattar mig.
Om sanningen ska fram umgås jag mycket litet med invandrare.
Nästan ingen.
Inte för att jag inte vill, eller för att jag väljer bort invandrare, det finns bara ingen i min omedelbara närhet.
Längre.
Jag har haft flera nära vänner från andra länder, några jag tycker mycket om fortfarande, andra som jag tappat kontakten med helt och som jag inte längre räknar som vänner.
Undrar varför vi försvann från varandra. Vad som gjorde att vi inte umgås längre.
Minns en persisk studentfest. Det är en av de roligaste fester jag någonsin varit på. Vilken skillnad det var mot en "svensk" studentfest.
Här umgicks alla. Dansade. Sjöng. Åt och drack. Barn och mor- och farföräldrar sida vid sida.
Inget supande. Inget slagsmål. Ingen fylla.
Bara glädje.
Och dans.
Allmänna datorer
Numera finns det datorer precis överallt. Sitter precis nu på en "hyrdator" på busshållplatsen och förspiller lite tid medan iag väntar på bussen. Suveränt, men tangentbordet har blivit lite trashat så bokstaven som kommer efter i funkar inte.. För iävligt!!
Iag är inte gammal. Inte så värst i alla fall, men iag kommer ihåg mitt första möte med Internet. Eller, vad som i alla fall hade kunnat bli ett första möte.
Iag och min kompis Rebecca bodde i Stockholm ihop och fick för oss en dag att vi skulle gå till ett internetcafé och surfa lite. Det här är 12 år sedan tror iag... Ingen av oss visste exakt hur det gick till, vi hade bara hört talas om internet och den oerhörda möilighet som detta nya påfun erbiöd.
Sagt och giort. Enligt telefonkatalogen (bara en sån sak, man sökte via ett blädderex på kontoret och inte via eniro!!) hittade vi adressen till ett internetcafé som iag har för mig skulle ligga på Vasagatan.
Glada i hågen vandrar vi iväg. Nu skulle surfar-oskulden ryka. Vi skulle upptäcka nya världar och lära känna folk över hela iorden. Häftigt! Spännande! Och iävligt modernt,,
När vi kommer fram till rätt adress ser vi en skylt med rätt namn och vi går in på lokalen. Röda plyschväggar och dämpat belysning. Inte riktigt vad vi väntat oss, men hey - anything goes..
Vi fortsätter länger in och ser en lång bardisk och hör lågmält prat och lite bakgrundsmusik. Sen blir det tyst. Helt tyst. Nästan så att man kunde tro att någon till och med stängt av musiken, och vi känner granskande blickar på oss.
Har ni någonsin sett filmen "Polisskolan"? I den förekommer en bar med, låt säga något alternativ besöksklientel. The Blue Oyster bar..
Den fanns på riktigt. I Stockholm. På Vasagatan. Där det var "internetcafé".
Eller "interncafé" som det tydligen stått i katalogen men som vi helt sett fel på.
Det blev inget surfande. Inga nya världar som öppnades för oss. Oskulden bestod lång tid till.
Iag är inte gammal. Inte så värst i alla fall, men iag kommer ihåg mitt första möte med Internet. Eller, vad som i alla fall hade kunnat bli ett första möte.
Iag och min kompis Rebecca bodde i Stockholm ihop och fick för oss en dag att vi skulle gå till ett internetcafé och surfa lite. Det här är 12 år sedan tror iag... Ingen av oss visste exakt hur det gick till, vi hade bara hört talas om internet och den oerhörda möilighet som detta nya påfun erbiöd.
Sagt och giort. Enligt telefonkatalogen (bara en sån sak, man sökte via ett blädderex på kontoret och inte via eniro!!) hittade vi adressen till ett internetcafé som iag har för mig skulle ligga på Vasagatan.
Glada i hågen vandrar vi iväg. Nu skulle surfar-oskulden ryka. Vi skulle upptäcka nya världar och lära känna folk över hela iorden. Häftigt! Spännande! Och iävligt modernt,,
När vi kommer fram till rätt adress ser vi en skylt med rätt namn och vi går in på lokalen. Röda plyschväggar och dämpat belysning. Inte riktigt vad vi väntat oss, men hey - anything goes..
Vi fortsätter länger in och ser en lång bardisk och hör lågmält prat och lite bakgrundsmusik. Sen blir det tyst. Helt tyst. Nästan så att man kunde tro att någon till och med stängt av musiken, och vi känner granskande blickar på oss.
Har ni någonsin sett filmen "Polisskolan"? I den förekommer en bar med, låt säga något alternativ besöksklientel. The Blue Oyster bar..
Den fanns på riktigt. I Stockholm. På Vasagatan. Där det var "internetcafé".
Eller "interncafé" som det tydligen stått i katalogen men som vi helt sett fel på.
Det blev inget surfande. Inga nya världar som öppnades för oss. Oskulden bestod lång tid till.