Kärlek
Jag läste en bok för ett tag sedan. Där beskrevs kärlek mellan två personer som att gudarna från början skapat människorna i par. Man och kvinna satt ihop, men eftersom de då blev så starka att de utgjorde ett hot för gudarna, klöv gudarna dem mitt itu och skapade två varelser - mannen och kvinnan. Dessa tvingas sedan vandra separat på jorden, hela tiden sökande efter den person de hör ihop med.
En vacker tanke, och kanske ligger det väldigt mycket i den? Jag har alltid uttryckt det som att jag och min älskade är ett och samma träd. Samma ådror som löper genom min kropp finns hos honom. Vi passar ihop, som pusselbitar, avsedda för varandra. Samma tanke som ovan, men annorlunda uttryckt.
Oavsett hur man väljer att se på det är jag helt säker på att det verkligen är så. Att det finns en person som är helt rätt, och när vi finner den personen känner vi oss för första gången hela. Som att vi hittat en del av oss själva som vi så länge sökt och saknat.
Jag trodde jag hade hittat den personen, och det kanske var rätt just då, men idag när jag ser honom kan jag inte förstå vad jag överhuvud taget såg hos honom. Hur jag kunde tro att han var min andra halva? Kanske var han så lik min andra halva att jag trodde att vi passade ihop, men det fanns skillnader som gjorde att våra själar aldrig skulle kunna anpassa oss till varandras pusselbitar, hur mycket vi än vred och vände på allt. Vi var inte rätt för varandra. Och i vår strävan att försöka anpassa våra kanter till varandra skadade vi bara oss själva och varann så mycket att såren kommer ta lång tid att läka.
Mannen jag har mött nu är raka motsatsen. Vi är så olika varandra att jag ibland häpnas över att vi alls kan prata. Men det kan vi verkligen. Om allt. I timmar. Nätterna igenom ligger vi med telefonen i örat och bara diskuterar allt som dyker upp i våra tankar. När vi möts är vi hela. Två kroppar, men en själ, och jag känner hans andetag inom mig på samma sätt som mina egna. Våra hjärtan slår med samma rytm, och det känns verkligen som att han är min andra halva. Även om den halvan ser saker ur ett helt annat perspektiv än vad jag gör. Så klart att det måste vara så - vi satt ju ihop med ryggarna mot varandra - med utsikt åt helt olika håll...
En kvinna jag känner sa en gång att man ska ha tre män i sitt liv. En ungdomskärlek. En man får barn med, och en som man delar sitt liv med.
Jag hoppas att mannen jag mött nu får vara den jag delar resten av mitt liv med...
En vacker tanke, och kanske ligger det väldigt mycket i den? Jag har alltid uttryckt det som att jag och min älskade är ett och samma träd. Samma ådror som löper genom min kropp finns hos honom. Vi passar ihop, som pusselbitar, avsedda för varandra. Samma tanke som ovan, men annorlunda uttryckt.
Oavsett hur man väljer att se på det är jag helt säker på att det verkligen är så. Att det finns en person som är helt rätt, och när vi finner den personen känner vi oss för första gången hela. Som att vi hittat en del av oss själva som vi så länge sökt och saknat.
Jag trodde jag hade hittat den personen, och det kanske var rätt just då, men idag när jag ser honom kan jag inte förstå vad jag överhuvud taget såg hos honom. Hur jag kunde tro att han var min andra halva? Kanske var han så lik min andra halva att jag trodde att vi passade ihop, men det fanns skillnader som gjorde att våra själar aldrig skulle kunna anpassa oss till varandras pusselbitar, hur mycket vi än vred och vände på allt. Vi var inte rätt för varandra. Och i vår strävan att försöka anpassa våra kanter till varandra skadade vi bara oss själva och varann så mycket att såren kommer ta lång tid att läka.
Mannen jag har mött nu är raka motsatsen. Vi är så olika varandra att jag ibland häpnas över att vi alls kan prata. Men det kan vi verkligen. Om allt. I timmar. Nätterna igenom ligger vi med telefonen i örat och bara diskuterar allt som dyker upp i våra tankar. När vi möts är vi hela. Två kroppar, men en själ, och jag känner hans andetag inom mig på samma sätt som mina egna. Våra hjärtan slår med samma rytm, och det känns verkligen som att han är min andra halva. Även om den halvan ser saker ur ett helt annat perspektiv än vad jag gör. Så klart att det måste vara så - vi satt ju ihop med ryggarna mot varandra - med utsikt åt helt olika håll...
En kvinna jag känner sa en gång att man ska ha tre män i sitt liv. En ungdomskärlek. En man får barn med, och en som man delar sitt liv med.
Jag hoppas att mannen jag mött nu får vara den jag delar resten av mitt liv med...
Kommentarer
Postat av: Anna
Så fint du skriver, blev lite rörd faktiskt. Hoppas du har hittat din "pusselbit".
Trackback