litenskrypin

När jag vaknade i morse låg jag kvar i sängen en stund och när lilleman vaknat kom han in och kröp ner hos mig. Vi låg och filosoferade som alltid, pratade om allt och ingenting, och plötsligt satte han sig upp med ett ryck:

"Mamma, tycker du om smörgås?"

Jaa, svarade jag lite svävande och undrade vad han menade.

"Stanna här. Du får INTE gå upp!" befalde han och tultade iväg ner för trappan.

Jag ligger kvar och hör på avstånd hur stolar flyttas fram och tillbaka i köket och hur det smäller i skåpsdörrarna. Sen kikar en liten lintott tillbaka in till mig och frågar:

"Mamma, tycker du om oboy?"

Jaa, svarar jag förundrat. Vad GÖR han??

"Bra!" säger han och springer tillbaka till köket.

Ytterligare ett par minuter går innan han dyker upp igen.

"Mamma, var finns det brickor?"

Jag försöker förklara och han rusar iväg, slår i skåpen i köket och jag hör hur han småsjunger för sig själv.

Efter tio minuter kommer han så upp. Med ett stort stekfat i famnen och därpå ligger en smörgås med smör. Inget pålägg och smöret är noggrannt utbrett så att det ska täcka hela mackan.

"Jag hittade ingen bricka så jag tog en tallrik" säger han stolt och parkerar fatet i mitt knä, och sedan *vips* är han försvunnen igen. Han kommer tillbaka nån minut senare med ett stort glas oboy och sträcker stolt fram.

"Du fixar ju alltid frukost åt mig, så nu var det din tur" säger han med ögonen strålande av stolthet, och mammahjärtat svämmade över totalt.

Underbara lilla trollunge!!

Idag har jag funderat massor på invandringen i landet.

Vad kommer det sig att vissa personer blir främlingsfientliga, och andra är mer positivt inställda till invandring? Beror det på uppväxt och erfarenheter? Eller är det något genetiskt? Eller är det bara "typiskt svenskt" att vara misstänksam mot folk som är "annorlunda"?

Jag vet inte.

Jag hoppas att jag ses som en person utan förutfattade meningar, och med en öppen syn på tillvaron och en nyfikenhet på andra kulturer. Jag önskar att ingen uppfattar mig som rasistisk eller fördömande, men jag vet inte. Jag har aldrig frågat någon invandrare om hur han/hon uppfattar mig.

Om sanningen ska fram umgås jag mycket litet med invandrare.

Nästan ingen.

Inte för att jag inte vill, eller för att jag väljer bort invandrare, det finns bara ingen i min omedelbara närhet.

Längre.

Jag har haft flera nära vänner från andra länder, några jag tycker mycket om fortfarande, andra som jag tappat kontakten med helt och som jag inte längre räknar som vänner.

Undrar varför vi försvann från varandra. Vad som gjorde att vi inte umgås längre.

Minns en persisk studentfest. Det är en av de roligaste fester jag någonsin varit på. Vilken skillnad det var mot en "svensk" studentfest.

Här umgicks alla. Dansade. Sjöng. Åt och drack. Barn och mor- och farföräldrar sida vid sida.
Inget supande. Inget slagsmål. Ingen fylla.

Bara glädje.

Och dans.

Numera finns det datorer precis överallt. Sitter precis nu på en "hyrdator" på busshållplatsen och förspiller lite tid medan iag väntar på bussen. Suveränt, men tangentbordet har blivit lite trashat så bokstaven som kommer efter i funkar inte.. För iävligt!!

Iag är inte gammal. Inte så värst i alla fall, men iag kommer ihåg mitt första möte med Internet. Eller, vad som i alla fall hade kunnat bli ett första möte.

Iag och min kompis Rebecca bodde i Stockholm ihop och fick för oss en dag att vi skulle gå till ett internetcafé och surfa lite. Det här är 12 år sedan tror iag... Ingen av  oss visste exakt hur det gick till, vi hade bara hört talas om internet och den oerhörda möilighet som detta nya påfun erbiöd.

Sagt och giort. Enligt telefonkatalogen (bara en sån sak, man sökte via ett blädderex på kontoret och inte via eniro!!) hittade vi adressen till ett internetcafé som iag har för mig skulle ligga på Vasagatan.

Glada i hågen vandrar vi iväg. Nu skulle surfar-oskulden ryka. Vi skulle upptäcka nya världar och lära känna folk över hela iorden. Häftigt! Spännande! Och iävligt modernt,,

När vi kommer fram till rätt adress ser vi en skylt med rätt namn och vi går in på lokalen. Röda plyschväggar och dämpat belysning. Inte riktigt vad vi väntat oss, men hey - anything goes..

Vi fortsätter länger in och ser en lång bardisk och hör lågmält prat och lite bakgrundsmusik. Sen blir det tyst. Helt tyst. Nästan så att man kunde tro att någon till och med stängt av musiken, och vi känner granskande blickar på oss.

Har ni någonsin sett filmen "Polisskolan"? I den förekommer en bar med, låt säga något alternativ besöksklientel. The Blue Oyster bar..

Den fanns på riktigt. I Stockholm. På Vasagatan. Där det var "internetcafé".

Eller "interncafé" som det tydligen stått i katalogen men som vi helt sett fel på.

Det blev inget surfande. Inga nya världar som öppnades för oss. Oskulden bestod lång tid till.