Avsked är nog inte min grej
Lämnade jobbet idag med en klump i bröstet. Ett år går så fort, och aldrig trodde jag väl att det skulle kännas så här. Men det gör det. Lite som att... som att jag skulle behöva mer tid på mig för att smälta att jag faktiskt inte ska gå dit igen. Även om jag haft flera veckor på mig att ta in den informationen kändes det alldeles för plötsligt idag.
Jag älskar verkligen människor. Den mångfald av personer som jag fått möta under året har berikat mig, och de har lärt mig saker varje dag. Om arbetet så klart, men framför allt om mig själv och om det sociala spel som är oundvikligt när man umgås i grupp.
En bunte kärringar i samma korridor. Hur i all sin dar funkar det? Blir det verkligen något arbete gjort, eller snackas det bara skit? Svaret är ja. På båda frågorna. Kärringar som gnabbas och tjafsar. Klagar och gnäller. Skrattar och peppar. Kommer med uppmuntrande ord och käftsmällar - allt om vartannat. Och visst sjutton har jag älskat det. Jag är ju - i likhet med de andra - även jag en kärring. Yupp. Så är det. Say it once and say it loud - I'm a kärring and I'm proud!
Så till alla er i korridoren - och till andra jag fått lära känna i de andra korridorerna - TACK att jag fått den stora FÖRMÅNEN att få vara med i ert kärringgäng. Kommer sakna er alla.
PS: för övrigt kan man ju nämna att kärring inte per automatik är ett kvinnligt epitet fast om man kallade karlarna i korridoren för kärring kanske de inte hade tagit det fullt lika bra... även om det hade stämt? ;-) DS
Nedräkning till slutet.. eller början...
I morgon är det sista dagen i mitt nuvarande liv. Någonting nytt ska börja. Flyttlasset går, och just nu känns det som att jag kastar mig ut för ett stup och hoppas på att landa mjukt, med livet i behåll.
Det är i och för sig inte något helt okänt jag kommer till. Fem års förberedelse leder ju till att man blir ganska hemma i nya omgivningar. Jag har vänner och bekanta. Vet var jag ska ta vägen om jag behöver köpa mjölk, ipren eller blomsterpinnar. Hittar till bibliotek (varför jag nu skulle behöva det?), krogen och sjukhuset. Jag har jobb, bostad och en kärlek som väntar och som jag längtar efter att få leva med under väldigt lång tid.
Jag borde väl vara överlycklig. Och egentligen är jag nog det också, men det är tudelat. Inte för vad jag flyttar TILL, utan snarare vad jag flyttar FRÅN.
Vänner och bekanta. Ett ställe där jag vet var jag ska ta vägen om jag behöver köpa mjölk, ipren eller blomsterpinnar och där jag hittar till bibliotek (där jag faktiskt varit ett par gånger), krogen (med betoning på singularis) och sjukhuset (eh?). Jobb, bostad och TVÅ kärlekar som jag fått leva med under väldigt lång tid.
Jag vet. Livet blir vad man gör det till. Någonting nytt behöver inte per automatik betyda slutet på det gamla, bara en omprioritering och vidareutveckling. Mitt gamla liv finns kvar, det bara ändras lite i de dagliga rutinerna. Mina två kärlekar kommer jag alltid ha kvar, och även om de inte finns nära mig rent fysiskt har jag dem ständigt i mitt hjärta och i mina tankar.
I morgon är det sista dagen i mitt nuvarande liv...