Vi har fått malaria!
Vi vandrade långt. Klättrade över berg, hoppade över bäckar, balanserade på stockar, sprang från anfallande lejon och gömde oss för människoätande fåglar.
Till slut hittade vi en glänta där vi kunde äta lite. Andas ut och njuta av Afrikas starka sol. Nybakade muffins och nyponsoppa under ett stort träds lövkrona.
E jagade bort alla lejon som var nyfikna på oss, och W blev biten av en orm, men annars var det helt underbart.
Vi avslutade med att bada i ett vattenfall där pirayorna simmade mellan våra ben och nafsade oss i tårna.
Idag är W sjuk. Febrig och illamående. Antagligen malaria, men det går nog över ganska snabbt. Glass sägs vara ett bra botemedel...
Jag skrev ett inlägg
Raderade allt och tja.. jag är inte arg längre. Mest bara ledsen...
.
.
Funderar...
Jag tänker väldigt mycket, men förstår desto mindre..
Ett uttryck som kanske passar bra in på liten?
Min kärlek brukar påstå att jag är överanalytisk. Att jag grubblar för mycket över småsaker, och det kanske är sant. Vissa saker borde man inte grubbla över alls antar jag. Som varför smörgåsar alltid hamnar med smörsidan neråt...
Å andra sidan, säger Kärleken, så ska ju katter alltid hamna på fötter om de släpps från en hög höjd. Han har en teori om att om man då knyter fast en smörgås på ryggen på en katt, med smörsidan uppåt och sedan släpper ner katten från en balkong på tredje våning - då blir det kaos i regelverket. Vilken sanning är den rätta? Att smörgåsen hamnar med smörsidan ner, eller att katten landar på tassarna??
Min egen teori är att katten med största sannorlikhet äter upp smörgåsen på vägen ner och dessutom åker man dit för djurmisshandel.
Välkommen till min nya blogg!
Jaha, vad är då detta.. En blogg? Det är min första, så ha lite överseende med mig va?
Just idag känner sig liten ännu mindre. Ibland blir inte livet riktigt som man tänkt sig, och det har visat sig rätt tydligt under dagen. Jag och mina barns far kommer inte överens om hur våra barn ska bo, och det var dags för ett första samarbetssamtal idag. Ett samtal som inte alls blev nåt samarbete. Snarare bara arbetssamt...
Jag bävar för rättegång. Vill inte att mina barn ska behöva genomlida detta. Kanske borde jag ge upp redan nu, låta pappan få ensamboende som han vill och låta barnen få leva med honom i lugn och ro? Kanske skulle de må bättre av det? En sak är jag ju säker på - de kommer INTE må bra av att vi bråkar vidare. De kommer INTE må bra av att få svara på frågor från familjerätten om vad de tycker om att vara hos mamma och pappa. De kommer INTE må bra av att se att jag och pappan inte kan prata med varandra längre.
Gör jag detta för deras skull eller för min?? Jag vet verkligen inte.. Jag intalar mig att barnen behöver mig också, men ärligt - gör de det?? Mår de så dåligy av att vara hos mig som exet vill påskina? Varför har då inte jag märkt något? Eller har jag blundat för det? Jag vet inte. Försöker rannsaka mig själv. Är jag en bra mamma? Har jag varit en bra mamma?
Jag har inga svar. Allt är bara ett enda stort frågetecken och det gör ont inom mig att strida för något som jag vet kommer skada barnen - oavsett utfallet i rätten. Frågan är vad som skadar värst - om jag ger upp eller om jag strider vidare?