litenskrypin

Jaha, vad är då detta.. En blogg? Det är min första, så ha lite överseende med mig va?

Just idag känner sig liten ännu mindre. Ibland blir inte livet riktigt som man tänkt sig, och det har visat sig rätt tydligt under dagen. Jag och mina barns far kommer inte överens om hur våra barn ska bo, och det var dags för ett första samarbetssamtal idag. Ett samtal som inte alls blev nåt samarbete. Snarare bara arbetssamt...

Jag bävar för rättegång. Vill inte att mina barn ska behöva genomlida detta. Kanske borde jag ge upp redan nu, låta pappan få ensamboende som han vill och låta barnen få leva med honom i lugn och ro? Kanske skulle de må bättre av det? En sak är jag ju säker på - de kommer INTE må bra av att vi bråkar vidare. De kommer INTE må bra av att få svara på frågor från familjerätten om vad de tycker om att vara hos mamma och pappa. De kommer INTE må bra av att se att jag och pappan inte kan prata med varandra längre.

Gör jag detta för deras skull eller för min?? Jag vet verkligen inte.. Jag intalar mig att barnen behöver mig också, men ärligt - gör de det?? Mår de så dåligy av att vara hos mig som exet vill påskina? Varför har då inte jag märkt något? Eller har jag blundat för det? Jag vet inte. Försöker rannsaka mig själv. Är jag en bra mamma? Har jag varit en bra mamma?

Jag har inga svar. Allt är bara ett enda stort frågetecken och det gör ont inom mig att strida för något som jag vet kommer skada barnen - oavsett utfallet i rätten. Frågan är vad som skadar värst - om jag ger upp eller om jag strider vidare?