litenskrypin

Tricksa och försöka lösa alla situationer så att det passar alla bra
och vad har man för det?

Nej, det passar inte.
Kan vi inte göra det senare?
Är det inte bättre om...?
Jag vill hellre att vi...
osv osv

MEN LÖS ALLA SAKER SJÄLVA DÅ OM DET INTE PASSAR OCH BE INTE MIG OM HJÄLP!!

*trött*

Jag läste en bok för ett tag sedan. Där beskrevs kärlek mellan två personer som att gudarna från början skapat människorna i par. Man och kvinna satt ihop, men eftersom de då blev så starka att de utgjorde ett hot för gudarna, klöv gudarna dem  mitt itu och skapade två varelser - mannen och kvinnan. Dessa tvingas sedan vandra separat på jorden, hela tiden sökande efter den person de hör ihop med.

En vacker tanke, och kanske ligger det väldigt mycket i den? Jag har alltid uttryckt det som att jag och min älskade är ett och samma träd. Samma ådror som löper genom min kropp finns hos honom. Vi passar ihop, som pusselbitar, avsedda för varandra. Samma tanke som ovan, men annorlunda uttryckt.

Oavsett hur man väljer att se på det är jag helt säker på att det verkligen är så. Att det finns en person som är helt rätt, och när vi finner den personen känner vi oss för första gången hela. Som att vi hittat en del av oss själva som vi så länge sökt och saknat.

Jag trodde jag hade hittat den personen, och det kanske var rätt just då, men idag när jag ser honom kan jag inte förstå vad jag överhuvud taget såg hos honom. Hur jag kunde tro att han var min andra halva? Kanske var han så lik min andra halva att jag trodde att vi passade ihop, men det fanns skillnader som gjorde att våra själar aldrig skulle kunna anpassa oss till varandras pusselbitar, hur mycket vi än vred och vände på allt. Vi var inte rätt för varandra. Och i vår strävan att försöka anpassa våra kanter till varandra skadade vi bara oss själva och varann så mycket att såren kommer ta lång tid att läka.

Mannen jag har mött nu är raka motsatsen. Vi är så olika varandra att jag ibland häpnas över att vi alls kan prata. Men det kan vi verkligen. Om allt. I timmar. Nätterna igenom ligger vi med telefonen i örat och bara diskuterar allt som dyker upp i våra tankar. När vi möts är vi hela. Två kroppar, men en själ, och jag känner hans andetag inom mig på samma sätt som mina egna. Våra hjärtan slår med samma rytm, och det känns verkligen som att han är min andra halva. Även om den halvan ser saker ur ett helt annat perspektiv än vad jag gör. Så klart att det måste vara så - vi satt ju ihop med ryggarna mot varandra - med utsikt åt helt olika håll...

En kvinna jag känner sa en gång att man ska ha tre män i sitt liv. En ungdomskärlek. En man får barn med, och en som man delar sitt liv med.
Jag hoppas att mannen jag mött nu får vara den jag delar resten av mitt liv med...

Jag tycker att jag har mardrömmar nästan varenda natt numera. I natt hände det i alla fall igen. Monster som jagar mig, trots att jag VET att det är maskerad.
Och så dyker pappa upp. Älskade underbara pappsen. Han är alltid med. Jag tror att det tyder på hur rädd jag är för att bli ensam. Jag vet inte...

Drömmen avslutades med att jag hoppade från fönstret i mitt gamla flickrum.

Läskigt!

Har varit på terapi idag, och det känns väldigt märkligt alltihop. Terapeuten blev förvånad när jag berättade om mina senaste veckor, "Men? Håller den lilla flickan på att bli en vuxen kvinna?" var hennes ord.

Jag vet inte. Är det så här det känns att bli vuxen? Att man känner harmoni och tillfredsställelse över livet? Att man accepterar sina brister och försöker göra något åt dem? Att man tar ansvar för alla fel man gjort och försöker sopa rent runt sig?

Varför har jag inte insett det tidigare i så fall?

ända till månen och tillbaka...


... och lite till!

Hur beskriver man känslan av total förälskelse för någon som aldrig upplevt det? Att det pirrar i magen säger ju inte så mycket egentligen..
Jag känner hur det hettar till inombords varje gång jag tänker på Honom. Hur bara tanken på Honom kan få mig alldeles fnittrig, och pulsen stiger. Jag blir vimsig. Yr. Lycklig. Samtidigt känner jag ett uns illamående. Hur sjukt som helst, men det är som om känslorna slagit bo i min mage och när de virvlar upp drabbas magen av oro och illamåendet kommer på köpet. Fast det är positivt på nåt konstigt vänster... Hur rubbat är inte detta?

Idag har varit en mellandag. Jag är låg. Inte så att jag är deppig, men jag är... jag vet inte... trött. Känner att jag behöver tid för kontemplation. Sitta och skriva. Måla. Fundera. Inte så mycket tankeverksamhet, eller att jag behöver reda ut en massa (fast det behöver jag ju *S*) utan mest för att koppla bort alla tankar lite. Bara vara ett slag. Ge mig själv tid att slappna av..

Tja. I morgon kanske...