litenskrypin

Lämnade jobbet idag med en klump i bröstet. Ett år går så fort, och aldrig trodde jag väl att det skulle kännas så här. Men det gör det. Lite som att... som att jag skulle behöva mer tid på mig för att smälta att jag faktiskt inte ska gå dit igen. Även om jag haft flera veckor på mig att ta in den informationen kändes det alldeles för plötsligt idag.

Jag älskar verkligen människor. Den mångfald av personer som jag fått möta under året har berikat mig, och de har lärt mig saker varje dag. Om arbetet så klart, men framför allt om mig själv och om det sociala spel som är oundvikligt när man umgås i grupp.

En bunte kärringar i samma korridor. Hur i all sin dar funkar det? Blir det verkligen något arbete gjort, eller snackas det bara skit? Svaret är ja. På båda frågorna. Kärringar som gnabbas och tjafsar. Klagar och gnäller. Skrattar och peppar. Kommer med uppmuntrande ord och käftsmällar - allt om vartannat. Och visst sjutton har jag älskat det. Jag är ju - i likhet med de andra - även jag en kärring. Yupp. Så är det. Say it once and say it loud - I'm a kärring and I'm proud!

Så till alla er i korridoren - och till andra jag fått lära känna i de andra korridorerna - TACK att jag fått den stora FÖRMÅNEN att få vara med i ert kärringgäng. Kommer sakna er alla.

PS: för övrigt kan man ju nämna att kärring inte per automatik är ett kvinnligt epitet fast om man kallade karlarna i korridoren för kärring kanske de inte hade tagit det fullt lika bra... även om det hade stämt? ;-) DS