Invandring
Idag har jag funderat massor på invandringen i landet.
Vad kommer det sig att vissa personer blir främlingsfientliga, och andra är mer positivt inställda till invandring? Beror det på uppväxt och erfarenheter? Eller är det något genetiskt? Eller är det bara "typiskt svenskt" att vara misstänksam mot folk som är "annorlunda"?
Jag vet inte.
Jag hoppas att jag ses som en person utan förutfattade meningar, och med en öppen syn på tillvaron och en nyfikenhet på andra kulturer. Jag önskar att ingen uppfattar mig som rasistisk eller fördömande, men jag vet inte. Jag har aldrig frågat någon invandrare om hur han/hon uppfattar mig.
Om sanningen ska fram umgås jag mycket litet med invandrare.
Nästan ingen.
Inte för att jag inte vill, eller för att jag väljer bort invandrare, det finns bara ingen i min omedelbara närhet.
Längre.
Jag har haft flera nära vänner från andra länder, några jag tycker mycket om fortfarande, andra som jag tappat kontakten med helt och som jag inte längre räknar som vänner.
Undrar varför vi försvann från varandra. Vad som gjorde att vi inte umgås längre.
Minns en persisk studentfest. Det är en av de roligaste fester jag någonsin varit på. Vilken skillnad det var mot en "svensk" studentfest.
Här umgicks alla. Dansade. Sjöng. Åt och drack. Barn och mor- och farföräldrar sida vid sida.
Inget supande. Inget slagsmål. Ingen fylla.
Bara glädje.
Och dans.
Hej! Jaa du, jag jobbar ju som SFI-lärare, och har just bytt kommun. Det är intressant att se hur processen ser ut, från det att man landar på Arlanda, tills man landar sitt första riktiga jobb. Tror absolut att ens erfarenheter som ung färgar ens åsikter som äldre. Att man inte hinner ha umgänge som småbarnsförälder, tror jag gör mycket till att man tappar kontakter när man väl börjar jobba igen, tyvärr. Men visst är det lätt hänt att man misstolkar de små tecknen; att det som var menat som artighet kanske sågs som framfusighet eller oförståelig tystnad? Den sanna integrationen för både svenskar och invandrare kommer när man inte är rädd att trampa varandra på tårna, utan tar varandras goda intentioner för vad de är, och inte tar illa vid sig i sina försök att komma varandra närmre. Det finns ju positiv diskriminering också, tyvärr, som de om "små söta thailändskor", t ex, som ju är individer lika mycket som alla andra.
Läste under min lärarutbildning att ett samhälle fungerar som bäst med sina invandrare när det är ca 20% invandrare, och 80% ursprungliga. Man får en bra integration, och de som bodde där från början känner sig inte hotade. Men vilket samhälle i Sverige har lyckats få den balansen? Det är lite antingen eller, tycker jag. Lev väl! :)
Det där låter som en underbar fest! Man kan ha sååå roligt utan fylla och allt sånt.