Valborg jag minns
Som barn när det var Valborg var det en självklarhet att man skulle titta på majbrasan, lyssna på vårsånger och dessutom skulle farsan alltid hålla tal utanför bygdegården där han hälsade våren välkommen. Det var stort. Det var tradition. Det var... skittrist... Men ändå gjorde man det, år efter år. Man stod där och huttrade. Jagades av brorsan runt elden och tyckte att tanterna skulle sluta gapa trista sånger i falsett.
De valborgsmässoaftnarna finns inte längre.
De senaste åren har jag firat valborg med mina vänner. Först i tonåren skulle man åka till Varberg. Supa sig full (första fyllan råkade för väldigt många inträffa just denna helg, och missade man det var det kört för då hade man inte fått nån "övning" inför skolavslutningen). Tyvärr var mina lärarföräldrar mycket väl medvetna om vad som gällde och hur det brukade se ut på Varbergs gator så jag fick inte åka dit förrän någon valborg i gymnasiet. Som om man inte kunde supa på hemorten??
Sen har åren gått. Det har varit allehanda olika sorters firande varje år. Någon gång en stor bal med långklänningar och frackar om vartannat. En annan gång sittandes i en skidhoppsbacke med en flaska vin. Många gånger i Slottskogen, och den sjukaste: sittandes i ett skyddsrum i de hemliga kulvertarna under skolan med en kompis, en flaska vin och en synnerligen viktig Dalahäst.
Förra året var första gången på många många år som jag överhuvudtaget såg en majbrasa. I Kalmar. Det brann friskt, och jag och kärleken satt på den fortfarande djupfrusna marken och drack kaffe, tittade ut över Kalmarsund och pratade om livets allvar. Den dagen sitter hårt i mina tankar, som ett mycket ljust minne. Första gången i vuxen ålder vad jag minns som jag inte kombinerade valborg med alkohol (bortsett från under mina graviditeter), och det kändes lite som en milstolpe i mognadsfasen.
I år föll jag tillbaka i det omogna beteendet igen. En flaska vin och goda vänner i Slottskogen, men mer än så blev det inte. Jag kände mig bara gammal och ville hem till hemmets trygga och lugna vrå. Få slötitta på tv och bada skumbad i stället för att titta på kortége och fulla studenter (varav jag själv säkerligen hade kunnat vara en).
Är det vuxenpoäng på sånt?
De valborgsmässoaftnarna finns inte längre.
De senaste åren har jag firat valborg med mina vänner. Först i tonåren skulle man åka till Varberg. Supa sig full (första fyllan råkade för väldigt många inträffa just denna helg, och missade man det var det kört för då hade man inte fått nån "övning" inför skolavslutningen). Tyvärr var mina lärarföräldrar mycket väl medvetna om vad som gällde och hur det brukade se ut på Varbergs gator så jag fick inte åka dit förrän någon valborg i gymnasiet. Som om man inte kunde supa på hemorten??
Sen har åren gått. Det har varit allehanda olika sorters firande varje år. Någon gång en stor bal med långklänningar och frackar om vartannat. En annan gång sittandes i en skidhoppsbacke med en flaska vin. Många gånger i Slottskogen, och den sjukaste: sittandes i ett skyddsrum i de hemliga kulvertarna under skolan med en kompis, en flaska vin och en synnerligen viktig Dalahäst.
Förra året var första gången på många många år som jag överhuvudtaget såg en majbrasa. I Kalmar. Det brann friskt, och jag och kärleken satt på den fortfarande djupfrusna marken och drack kaffe, tittade ut över Kalmarsund och pratade om livets allvar. Den dagen sitter hårt i mina tankar, som ett mycket ljust minne. Första gången i vuxen ålder vad jag minns som jag inte kombinerade valborg med alkohol (bortsett från under mina graviditeter), och det kändes lite som en milstolpe i mognadsfasen.
I år föll jag tillbaka i det omogna beteendet igen. En flaska vin och goda vänner i Slottskogen, men mer än så blev det inte. Jag kände mig bara gammal och ville hem till hemmets trygga och lugna vrå. Få slötitta på tv och bada skumbad i stället för att titta på kortége och fulla studenter (varav jag själv säkerligen hade kunnat vara en).
Är det vuxenpoäng på sånt?
Kommentarer
Trackback