litenskrypin

"Jag är ett offer!"

Hur många gånger har jag inte kännt så? Att JAG är oskyldigt dömd för något. Att världen är orättvis mot mig? Att det inte är MITT fel vad som hänt, utan det beror på att alla andra är dumma i huvudet.

Jag vet inte längre.

Är det så att jag inbillar mig själv så hårt att jag verkligen är oskyldig till att jag blir behandlad som jag blir? Eller kan det vara så att jag faktiskt själv har skuld i det?

Jag måste börja rannsaka mig själv. En god vän, världens bästa antar jag för han vågar säga sanningen, uttryckte det som att jag måste sluta vara ett offer och ta ansvar för mitt agerande.

***

Det är inte lätt. Var börjar man någonstans och nysta i saker och ting? Hur börjar man reda ut alla lögner? Hur ska jag kunna komma fram till när det är jag själv som skapat en situation när jag ljuger för mig själv och skyller på alla andra?
Jag anar en resa framför mig. Antagligen den längsta och mest påfrestande jag någonsin varit med om. Många tårar och ångestattacker ligger framför, men jag måste bli vuxen. Jag måste ta ansvar för vad jag gjort. Mot andra, men framför allt mot mig själv.

***

Redan har en del pusselbitar fallit på plats. Varför har jag inga tjejkompisar?
Hittills har jag trott att tjejer ser mig som ett hot. Jag är snygg, smart, kul och dessutom har jag ju alltid umgåtts mest med killar så jag har mycket lättare för att bli kompis med dem. Det i sig gör att tjejer undrar vad mina intentioner är.

Sant?

Tja, kanske till viss del.

Men den skrämmande sanningen som lurar där bakom? Den är inte så vacker. Jag har inga tjejkompisar för jag prioriterar killar. Jag väljer att presentera en bild som killar faller för. Eller snarare - som de kanske egentligen föraktar, men jag visar mig tillgänglig. Flirtar. Skojar om sex. Är utstuderad. Killar tror på den bilden - att det kanske finns möjlighet att få mig i säng, det är ju den signalen jag spelar på, och av den anledningen umgås jag nästan bara med killar. För att de tror att de ska få något mer. Och därigenom får jag bekräftelse. Direkt. Jag behöver inte vara "trevlig" eller "empatisk". Sån bekräftelse är kanske den jag egentlgen vill ha, men den tar tid att få. Att vara sexig eller snygg eller kul - det får jag tillbaka på momangen. Bråttom bråttom. Måste duga. Måste få input.

Nackdelen med mitt agerande - förutom att jag hela tiden pendlar mellan olika roller, "pajasen", "den billiga tjejen" eller "den äkta jag" (om det finns nån?) - är att jag sänker mig själv i andras ögon. Killar som vill ha mig för stunden ser inte mig som en "underbar person" utan som "någon som jag lätt får i säng". Även om deras direkta bekräftelse är uppskattning, så blir den bestående känslan du är billig. Vill jag verkligen ses som det?
Eller - människor skrattar åt mig när jag apar mig och är underhållande. Skratt=direkt bekräftelse. Men sen då? Hon är en kul pajas, men inte så mycket mer. Jag visar inte mig själv. Djupet. Empatin. Äktheten. Vem vill då umgås med mig? Tjejer? Knappast - varför skulle de vilja det? Killar? Möjligen, men inte för att jag är så bra, utan för att jag är just - tillgänglig.

***

Det är dags att börja tänka. Börja släppa skådespelet. Börja vara äkta. Börja våga, och ta konsekvenserna. Erkänna min egen skuld i saker och ting. Jag är inget viljelöst offer som ständigt råkar illa ut. I många fall har jag mig själv att skylla.

Tung insikt...