litenskrypin

Åren till sjöss har get mig oerhört många nya vänner, och mängder av anekdoter från livet på det stora blå.

Här är en.

Jag arbetade som lektant på Stena Nautica sommaren 2004, och trivdes som fisken i vattnet. Vi hade fiskdamm för barnen och för att förvara alla saker vi behövde för bl a detta ändamål fick vi använda båtens enda fyllecell. Där packade vi in leksaker, godis och mängder av lådor med papper, kritor och gosedjur.

En dag när jag kommer till jobbet är jag lite sen och springer in i cellen för att hämta lite saker. Jag lutar mig bakåt för att knyta en sko. Bakåt. Det vill säga mot dörren.
Inte ett smart drag...

KLICK!

Dörren går igen och som den cell det faktiskt är går den i lås och naturligtvis kan man inte låsa upp dörren inifrån. Det är ju liksom hela meningen med en cell...

Där sitter jag, i ett avlägset utrymme där ingen hör mig och ingen passerar. Hur sjutton ska jag komma ut??

Som tur är hade jag mobilen med mig, men vi hade precis kommit ut på havet så täckningen var noll.

Det var bara att vänta.

Länge.

Efter ungefär en timme får jag lite täckning på mobilen. Inte tillräckligt för att kunna ringa, men i alla fall så att jag kunde skicka ett sms. Då kommer nästa fråga.
VEM ska jag messa till om akut hjälp som verkligen fattar att det är allvar, och som dessutom var vaken klockan nio på en lördagmorgon?

Jag tog det säkra före det osäkra.

"Snälla, ring detta telefonnr omgående och säg att jag sitter inlåst i cellen på båten" skriver jag och skickar till ALLA i min telefonbok.

Många mess blev det...

Men det funkade. Fem minuter senare är jag ute och återgår till jobbet, konstant utskrattad av mina kollegor.

Dock glömde jag en sak. När jag väl kommit ut kunde jag ha skickat ett nyt mess att jag faktiskt kommit ut. Det glömde jag... Hela dagen ringde det i info på båten om att jag satt inlåst.

Så kan det gå!