Tick-tack
När man sitter och bara väntar på ett besked kan man bli totalt tokig på att klockan går så långsamt. Så fort telefonen ringer hoppar man högt och hjärtat rusar som ett expresståg i bröstet.
Å så är det ändå inte den man väntar samtal ifrån som ringer.
Suck!
Ingenting blir som man tänkt sig
Jag var på anställningsintervju för nåt år sen och fick då den klassiska frågan "Vad gör du om fem år?". Varför ställer man egentligen sådana frågor när de ju är helt omöjliga att besvara? Ingen vet ju. Men, i likhet med andra spekulerar jag hejvilt, och tror mig veta - anar - hoppas - på att livet skall gå i en viss riktning. Att jag om fem år har hus, bil och vovve. Gift, ett litet barn och mina stora troll (som om fem år är nästintill utflugna, hemska tanke). Bra jobb och stabil ekonomi. Framför allt är min vision att jag är lycklig.
Jag vet att det är jag som styr mitt liv. Att jag själv väljer inriktning och har ansvar för mina handlingar. Att jag måste styra mitt liv åt det håll jag vill gå. Men för tillfället känns det som att jag skulle behöva en kompass för att se åt vilket håll det där drömscenariot ligger. Ska jag mot öst eller väst? Norr eller söder? Upp eller ner? Should I stay or should I go?
Oavsett vilken väg jag går, kommer det med största sannolikhet inte leda till drömscenariot. Det funkar ju inte så. Verkligheten ser alltid annorlunda ut, men det betyder ju inte att verkligheten blir sämre för i och med mitt eget ansvar måste jag ju se till att verkligheten blir bra. Och det blir den - även om den kommer bli väldigt annorlunda än vad jag tänkt mig.
Jag vet att det är jag som styr mitt liv. Att jag själv väljer inriktning och har ansvar för mina handlingar. Att jag måste styra mitt liv åt det håll jag vill gå. Men för tillfället känns det som att jag skulle behöva en kompass för att se åt vilket håll det där drömscenariot ligger. Ska jag mot öst eller väst? Norr eller söder? Upp eller ner? Should I stay or should I go?
Oavsett vilken väg jag går, kommer det med största sannolikhet inte leda till drömscenariot. Det funkar ju inte så. Verkligheten ser alltid annorlunda ut, men det betyder ju inte att verkligheten blir sämre för i och med mitt eget ansvar måste jag ju se till att verkligheten blir bra. Och det blir den - även om den kommer bli väldigt annorlunda än vad jag tänkt mig.
Politik och ekonomi
Jajaja, jag vet. Det är inte det roligaste ämnet att skriva om men just idag kan jag inte låta bli.
Läste en artikel på aftonbladet. Denna djävulens tidskrift som vinklar och förskönar bäst de vill utan en tillstymmelse till kritiskt tänkande enligt min åsikt, men det är inte det som är poängen. Nej, idag handlar det om "Tar från de sjuka ger till de friska", det vill säga regeringens arbetslöshets- och sjukskrivningspolitik.
(http://www.aftonbladet.se/ekonomi/article5945395.ab)
Diskussionen vinklas till att regeringen minsann låter de arbetande få mer pengar - på de sjuka och arbetslösas bekostnad.
"En låginkomsttagare med jobb har fått tusen kronor mer sen förra valet. Samtidigt har den långtidsarbetslöse förlorat över en tusenlapp - och den långvarigt sjuke en femhundring."
I resten av artikeln kan man läsa att regeringens grepp inte alls påverkar till att föra in arbetslösa eller sjukskrivna på arbetsmarknaden eftersom det hela handlar om arbetsgivarens attityd. De anställer helt enkelt hellre någon som varit frisk och aktiv på marknaden, än en som varit sjuk eller arbetslös.
Visst kan jag hålla med om att det är för djävligt att den som är utan arbete - och som inte heller får något trots idogt sökande - eller den sjuke som inte kan arbeta, inte kan försörja sig på sin a-kassa/sjukersättning. Däremot undrar jag ju hur Aftonbladet får ihop det till att det är regeringens politik som medför att arbetsgivaren inte vill anställa dessa människor. Ligger inte det på företagarnas ansvar snarare än på politikernas?
Samtidigt tycker jag att hela vinklingen blir absurd då det de facto är så att regeringens politik medfört att fler personer fått det bättre än innan, läs; låginkomsttagarna. Men detta väljer Aftonbladet att nonchalera. Varför? Tja, en kvalificerad gissning är att det går stick i stäv med blaskans politiska inställning.
Självklart skall man kunna vara sjuk och ändå försörja sig. Självklart skall en arbetslös inte behöva få försörjningsstöd för att överleva. Men skulle det innebära att man skulle återgå till det gamla systemet - och ta bort den extra tusenlappen för låginkomsttagaren - nej, då anser jag nog ändå att regeringen gjort rätt val!
Svininfluensa!
Finns det någon i landet som alls missat begreppet svininfluensa? Jag tror knappast det. I månader har media blåst upp löpsedel på löpsedel med hur farligt det är, hur många som kommer dö och debattprogram på tv har fyllts med diskussioner kring huruvida det är egoistiskt att inte vaccinera sig.
Någonting hände.
Det blev tyst.
Tittar man på DNs hemsida idag så finns det inte ett ord om svininfluensa. Inte heller på Aftonbladet eller ens på Expressen nämns ett ord, och de två sistnämnda brukar ju inte vara sena att blåsa upp skräckscenarion så att folk går man ur huse för att köpa handsprit, munskydd och allt vad det är.
Vad händer nu då? Hur länge skall det vara tyst?
Tja. Antagligen kommer folk börja insjukna så smått i lite ökad takt än tidigare, men eftersom den förutspådda pandemin verkar avta i storlek och intensitet är det troligaste att media inte skriver någonting om den fortsatta utvecklingen. Möjligen nån kort notis om det *peppar peppar* är någon som avlider.
Någonting nytt kommer. Någonting nytt att blåsa upp och sälja lösnummer på. Någonting som kan skrämma Svensson till konsumtion av annars onödiga pryttlar.
Inom två veckor siar jag att kvällsposten fått nys om något nytt stort HOT som kommer slå ut oss en och en. Två veckor folk, kom ihåg var ni såg det först!
Någonting hände.
Det blev tyst.
Tittar man på DNs hemsida idag så finns det inte ett ord om svininfluensa. Inte heller på Aftonbladet eller ens på Expressen nämns ett ord, och de två sistnämnda brukar ju inte vara sena att blåsa upp skräckscenarion så att folk går man ur huse för att köpa handsprit, munskydd och allt vad det är.
Vad händer nu då? Hur länge skall det vara tyst?
Tja. Antagligen kommer folk börja insjukna så smått i lite ökad takt än tidigare, men eftersom den förutspådda pandemin verkar avta i storlek och intensitet är det troligaste att media inte skriver någonting om den fortsatta utvecklingen. Möjligen nån kort notis om det *peppar peppar* är någon som avlider.
Någonting nytt kommer. Någonting nytt att blåsa upp och sälja lösnummer på. Någonting som kan skrämma Svensson till konsumtion av annars onödiga pryttlar.
Inom två veckor siar jag att kvällsposten fått nys om något nytt stort HOT som kommer slå ut oss en och en. Två veckor folk, kom ihåg var ni såg det först!
Får alla skaffa barn??
Ibland blir jag mörkrädd när jag tänker på hur enkelt det är att skaffa barn. I och för sig avskyr jag uttrycket, eftersom barn knappast är något man skaffar utan snarare något man får, men i vissa fall är begreppet befogat.
Läste en artikel om en kvinna som har 13 barn, varav alla blivit omhändertagna av de sociala myndigheterna pga vanvård. Nu är hon gravid igen och av artikeln att döma kommer hon fortsätta skaffa barn tills hon får behålla ett.
Vem som helst får bli förälder - om man hör till de som kan få barn. Om man inte kan, av en eller annan anledning, föda biologiska barn blir det så mycket svårare. Utredningarna kring adoption och fosterhem är rigorös (även om det naturligtvis finns en hel del fall där rötägg slunkit igenom vilket uppmärksammas i media med jämna mellanrum), för man kan ju inte låta vem som helst bli förälder?
Dubbelmoralen är tydlig. Om du verkligen vill ha ett barn, men inte kan själv - då skall du först bevisa dig värdig. Om du däremot kan föda biologiska barn - då är det helt okej. Kan du sedan inte ta hand om barnet då kan detta fosterhemsplaceras. Hos någon som genomgått en miljard utredningar. Sjukt. Men å andra sidan - hur skulle det vara genomförbart att ha "körkort" för att bli förälder? Tvångsutsätta alla män för vasektomi som går att reversera i det fall de - och deras partner - bevisat sig värdiga? Det är det enda sätt jag kan komma på som skulle leda till att det inte ens tillverkades barn som inte är önskade/kan bli omhändertagna men jag misstänker att jag inte skulle få gehör för den idén om jag presenterade den i ett politiskt manifest...
http://www.aftonbladet.se/wendela/article5586420.ab
Läste en artikel om en kvinna som har 13 barn, varav alla blivit omhändertagna av de sociala myndigheterna pga vanvård. Nu är hon gravid igen och av artikeln att döma kommer hon fortsätta skaffa barn tills hon får behålla ett.
Vem som helst får bli förälder - om man hör till de som kan få barn. Om man inte kan, av en eller annan anledning, föda biologiska barn blir det så mycket svårare. Utredningarna kring adoption och fosterhem är rigorös (även om det naturligtvis finns en hel del fall där rötägg slunkit igenom vilket uppmärksammas i media med jämna mellanrum), för man kan ju inte låta vem som helst bli förälder?
Dubbelmoralen är tydlig. Om du verkligen vill ha ett barn, men inte kan själv - då skall du först bevisa dig värdig. Om du däremot kan föda biologiska barn - då är det helt okej. Kan du sedan inte ta hand om barnet då kan detta fosterhemsplaceras. Hos någon som genomgått en miljard utredningar. Sjukt. Men å andra sidan - hur skulle det vara genomförbart att ha "körkort" för att bli förälder? Tvångsutsätta alla män för vasektomi som går att reversera i det fall de - och deras partner - bevisat sig värdiga? Det är det enda sätt jag kan komma på som skulle leda till att det inte ens tillverkades barn som inte är önskade/kan bli omhändertagna men jag misstänker att jag inte skulle få gehör för den idén om jag presenterade den i ett politiskt manifest...
http://www.aftonbladet.se/wendela/article5586420.ab
Avsked är nog inte min grej
Lämnade jobbet idag med en klump i bröstet. Ett år går så fort, och aldrig trodde jag väl att det skulle kännas så här. Men det gör det. Lite som att... som att jag skulle behöva mer tid på mig för att smälta att jag faktiskt inte ska gå dit igen. Även om jag haft flera veckor på mig att ta in den informationen kändes det alldeles för plötsligt idag.
Jag älskar verkligen människor. Den mångfald av personer som jag fått möta under året har berikat mig, och de har lärt mig saker varje dag. Om arbetet så klart, men framför allt om mig själv och om det sociala spel som är oundvikligt när man umgås i grupp.
En bunte kärringar i samma korridor. Hur i all sin dar funkar det? Blir det verkligen något arbete gjort, eller snackas det bara skit? Svaret är ja. På båda frågorna. Kärringar som gnabbas och tjafsar. Klagar och gnäller. Skrattar och peppar. Kommer med uppmuntrande ord och käftsmällar - allt om vartannat. Och visst sjutton har jag älskat det. Jag är ju - i likhet med de andra - även jag en kärring. Yupp. Så är det. Say it once and say it loud - I'm a kärring and I'm proud!
Så till alla er i korridoren - och till andra jag fått lära känna i de andra korridorerna - TACK att jag fått den stora FÖRMÅNEN att få vara med i ert kärringgäng. Kommer sakna er alla.
PS: för övrigt kan man ju nämna att kärring inte per automatik är ett kvinnligt epitet fast om man kallade karlarna i korridoren för kärring kanske de inte hade tagit det fullt lika bra... även om det hade stämt? ;-) DS
Nedräkning till slutet.. eller början...
I morgon är det sista dagen i mitt nuvarande liv. Någonting nytt ska börja. Flyttlasset går, och just nu känns det som att jag kastar mig ut för ett stup och hoppas på att landa mjukt, med livet i behåll.
Det är i och för sig inte något helt okänt jag kommer till. Fem års förberedelse leder ju till att man blir ganska hemma i nya omgivningar. Jag har vänner och bekanta. Vet var jag ska ta vägen om jag behöver köpa mjölk, ipren eller blomsterpinnar. Hittar till bibliotek (varför jag nu skulle behöva det?), krogen och sjukhuset. Jag har jobb, bostad och en kärlek som väntar och som jag längtar efter att få leva med under väldigt lång tid.
Jag borde väl vara överlycklig. Och egentligen är jag nog det också, men det är tudelat. Inte för vad jag flyttar TILL, utan snarare vad jag flyttar FRÅN.
Vänner och bekanta. Ett ställe där jag vet var jag ska ta vägen om jag behöver köpa mjölk, ipren eller blomsterpinnar och där jag hittar till bibliotek (där jag faktiskt varit ett par gånger), krogen (med betoning på singularis) och sjukhuset (eh?). Jobb, bostad och TVÅ kärlekar som jag fått leva med under väldigt lång tid.
Jag vet. Livet blir vad man gör det till. Någonting nytt behöver inte per automatik betyda slutet på det gamla, bara en omprioritering och vidareutveckling. Mitt gamla liv finns kvar, det bara ändras lite i de dagliga rutinerna. Mina två kärlekar kommer jag alltid ha kvar, och även om de inte finns nära mig rent fysiskt har jag dem ständigt i mitt hjärta och i mina tankar.
I morgon är det sista dagen i mitt nuvarande liv...
Åsiktsmaskinen
"Åsikter och rövhål har alla, men man måste inte alltid visa dem"
Fint citat verkligen. Eller, fint kanske är fel ord, men det är ändå ganska spot-on.
När man arbetar i grupp utkristaliseras det ganska fort en ledare, och en stor skara tyst följande. Eftersom ledaren är van vid att inte bli ifrågasatt, och brukar vara öppen med åsikter om allt (och då menar jag ALLT), är det lätt att ta för givet att resten - de som tiger - faktiskt håller med. Man ifrågasätter inte. Man tiger, och som vi alla vet - den som tiger samtycker.
Tänk om någon av de tysta plötsligt en dag tog sig ton och berättade vad han/hon tycker. Tänk om han/hon sitter inne på en lösning som är exceptionellt mycket bättre än vad någon annan kommit på. Skulle vi lyssna då? Eller skulle alla andra - bara av gammal vana - ta för givet att den som gapar högst också är den som vet bäst? Jag tror på det sistnämnda. Tyvärr.
Av den anledningen orkar jag inte längre hålla klaffen. Jag ifrågasätter. Argumenterar emot. Står för mina åsikter och - trots att jag ofta egentligen inte vågar - säger ifrån när jag upplever någonting fel.
Bra va?
Nja.
Plötsligt är det ju JAG som gapar högst...
Fint citat verkligen. Eller, fint kanske är fel ord, men det är ändå ganska spot-on.
När man arbetar i grupp utkristaliseras det ganska fort en ledare, och en stor skara tyst följande. Eftersom ledaren är van vid att inte bli ifrågasatt, och brukar vara öppen med åsikter om allt (och då menar jag ALLT), är det lätt att ta för givet att resten - de som tiger - faktiskt håller med. Man ifrågasätter inte. Man tiger, och som vi alla vet - den som tiger samtycker.
Tänk om någon av de tysta plötsligt en dag tog sig ton och berättade vad han/hon tycker. Tänk om han/hon sitter inne på en lösning som är exceptionellt mycket bättre än vad någon annan kommit på. Skulle vi lyssna då? Eller skulle alla andra - bara av gammal vana - ta för givet att den som gapar högst också är den som vet bäst? Jag tror på det sistnämnda. Tyvärr.
Av den anledningen orkar jag inte längre hålla klaffen. Jag ifrågasätter. Argumenterar emot. Står för mina åsikter och - trots att jag ofta egentligen inte vågar - säger ifrån när jag upplever någonting fel.
Bra va?
Nja.
Plötsligt är det ju JAG som gapar högst...
Tröttheten lade sig som en tung blöt yllefilt kring mitt psyke...
Minnet är en märklig uppfinning. Man kan vara så säker på att man har klara minnen av något, men sen konfronteras man med något motsatt och tvingas inse att det inte alls är som man mindes.
Jag minns tydligt hur min pappa läste ur Eddan när jag var liten. Citatet i rubriken kommer därifrån, och jag har haft det i minne i säkert 25 år. Glasklart, det var ju så det stod! Eller?
Google är en annan bra uppfinning. Man kan hitta det mesta. Men trots alla olika kombinationer hittar jag inte vad jag söker. Citatet jag minns så korrekt kanske... kanske inte alls är korrekt? Hemska tanke. Är mitt minne verkligen så illa att jag fabricerat en dikt som inte finns? Eller minns jag bara brottsstycken som inte hänger ihop?
Hur som haver. Är det någon som känner igen orden i titeln och kan härleda dem till något befintligt verk så blir jag glad om ni meddelar mig. Tills vidare lever jag i förhoppningen att jag kanske inte har HELT fel i alla fall...
Jag minns tydligt hur min pappa läste ur Eddan när jag var liten. Citatet i rubriken kommer därifrån, och jag har haft det i minne i säkert 25 år. Glasklart, det var ju så det stod! Eller?
Google är en annan bra uppfinning. Man kan hitta det mesta. Men trots alla olika kombinationer hittar jag inte vad jag söker. Citatet jag minns så korrekt kanske... kanske inte alls är korrekt? Hemska tanke. Är mitt minne verkligen så illa att jag fabricerat en dikt som inte finns? Eller minns jag bara brottsstycken som inte hänger ihop?
Hur som haver. Är det någon som känner igen orden i titeln och kan härleda dem till något befintligt verk så blir jag glad om ni meddelar mig. Tills vidare lever jag i förhoppningen att jag kanske inte har HELT fel i alla fall...
Hur smarta är människor??
Det finns ett tv-program som heter "Are you smarter than a 5th grader". Naturligtvis från USA.
Igår fick en kvinna en fråga värd 25000 dollar.
"What country has the longest border towards the USA?"
Hon funderade länge och väl, och kom fram till att det borde vara Kanada eller Mexiko. Slutligen svarade hon...
MEXIKO!
Som väl var hade hon en femteklassare bredvid sig som hjälpte henne, så hon klarade frågan ändå.
Hur står det till med allmänbildningen?
Är det lika illa här i Sverige?
Försök svara på följande frågor så får vi se hur DIN alllmänbildning ser ut!
1. Vad heter huvudstaden i Kanada?
2. Vilken sjö är världens största?
3. Vilken stjärna ligger närmast jorden?
4. Om arean av en triangel är 12 kvadratcentimeter, och basen är 4 - vad är då höjden?
5. I vilken månad firar man midsommar?
6. Vem är premiärminister i Storbritannien?
7. Vilken låt fanns på Beatles första singel?
8. Vem uppfann skiftnyckeln?
9. Vem skrev operan Aida?
10. Hur många lärljungar hade Jesus?
Igår fick en kvinna en fråga värd 25000 dollar.
"What country has the longest border towards the USA?"
Hon funderade länge och väl, och kom fram till att det borde vara Kanada eller Mexiko. Slutligen svarade hon...
MEXIKO!
Som väl var hade hon en femteklassare bredvid sig som hjälpte henne, så hon klarade frågan ändå.
Hur står det till med allmänbildningen?
Är det lika illa här i Sverige?
Försök svara på följande frågor så får vi se hur DIN alllmänbildning ser ut!
1. Vad heter huvudstaden i Kanada?
2. Vilken sjö är världens största?
3. Vilken stjärna ligger närmast jorden?
4. Om arean av en triangel är 12 kvadratcentimeter, och basen är 4 - vad är då höjden?
5. I vilken månad firar man midsommar?
6. Vem är premiärminister i Storbritannien?
7. Vilken låt fanns på Beatles första singel?
8. Vem uppfann skiftnyckeln?
9. Vem skrev operan Aida?
10. Hur många lärljungar hade Jesus?
Extreme makeover
Det är ju alltid kul att testa nya frisyrer, men varför stanna vid det? 
Stjärnor på is
Igår var det premiär för fyrans nya satsning, stjärnor på is. En massa kändisar som ska leka isprinsessor... Ganska nytt grepp, men jag fattar inte varför det BARA ska vara en massa program där människor ska sågas av jurys hela tiden. Konceptet börjar kännas förlegat.
Idol. So you think you can dance. Let's dance. Apprentice. Allt vad de heter - inte vet jag, jag orkar inte hålla koll på det.
Tänk om det vore så här i verkliga livet. På en anställningsintervju till exempel. En jury bestående av Bert Karlsson, Kirsti (hon från idol), Linda från Big Brother (som kanske inte kan bidra med något, men som alltid ska finnas med och synas ändå) och Babben Larsson.
Den arbetssökande kommer in, lite smånervös och ska presentera sitt CV. Efter ett skakigt försök kommer juryns bedömning:
Bert: Njaaaae... du ser ju så där sömnigt kåt ut, men jag vet inte om du får så mycket utfört på jobbet då?
Kirsti: Jag får liksom inget halleluja-moment på dig. Du tog inte för dig tillräckligt, så för mig blir det a big no!
Linda: Lixom, ja ba.. Ja gillar inte att du ba prata om dig själv typ va. Det är ju faktiskt jag som är i centrum här ju!
Babben: Rauker du? For de gjoer ingenting om du rauker. Jag e fra Gåtland å der rauker alle.
Så röstar de, och kontentan blir antingen att du får gå vidare till nästa uttagning, eller så kommer Carina Berg med blommor och tröstar "Men du, du gjorde ju jättebra ifrån dig i alla fall! Tack att du ville vara med och lycka till i framtiden!"
Nä. Jag tror inte på jurysystem alls.
Idol. So you think you can dance. Let's dance. Apprentice. Allt vad de heter - inte vet jag, jag orkar inte hålla koll på det.
Tänk om det vore så här i verkliga livet. På en anställningsintervju till exempel. En jury bestående av Bert Karlsson, Kirsti (hon från idol), Linda från Big Brother (som kanske inte kan bidra med något, men som alltid ska finnas med och synas ändå) och Babben Larsson.
Den arbetssökande kommer in, lite smånervös och ska presentera sitt CV. Efter ett skakigt försök kommer juryns bedömning:
Bert: Njaaaae... du ser ju så där sömnigt kåt ut, men jag vet inte om du får så mycket utfört på jobbet då?
Kirsti: Jag får liksom inget halleluja-moment på dig. Du tog inte för dig tillräckligt, så för mig blir det a big no!
Linda: Lixom, ja ba.. Ja gillar inte att du ba prata om dig själv typ va. Det är ju faktiskt jag som är i centrum här ju!
Babben: Rauker du? For de gjoer ingenting om du rauker. Jag e fra Gåtland å der rauker alle.
Så röstar de, och kontentan blir antingen att du får gå vidare till nästa uttagning, eller så kommer Carina Berg med blommor och tröstar "Men du, du gjorde ju jättebra ifrån dig i alla fall! Tack att du ville vara med och lycka till i framtiden!"
Nä. Jag tror inte på jurysystem alls.
Funderingar på en fredag
Måste man verkligen äta kyckling på fredagar?
Här sitter man, trött efter en hård arbetsvecka, och eftersom magen skriker efter mat borde man kanske göra något åt det. Men kyckling? Vem har bestämt det liksom? Jo. Jag vet. Reklam-skaparna som hittade på "kyckling på fredag"-sången visste vad de gjorde, jag har ju gått på hela myten..
Kyckling på fredag.
Soppa på torsdag.
Söndagsstek.
Varför ska det vara så tråkigt?? Kan vi inte försöka modernisera mat-tänket och föra in lite kulturella värderingar i 2000-talet?
Jag föreslår följande
ALTERNATIVA MENY
Måndag
Thaimat med mycket styrka så man piggnar till och orkar ha en hel vecka framför sig.
Tisdag
Fisk. Naturligtvis inte torsk - det är ju inte politiskt korrekt alls, men sushi då? Hann man inte vakna till liv av styrkan i thaimaten igår, så kan man ju sleva i sig wasabi med sked.
Onsdag
Någon gång i veckan ska man tydligen äta soppa. Dock kan man ju vara modig och byta ut den vanliga grönsakssoppan mot gazpacho eller helt enkelt köra nån bönsoppa med linser och krafs. Oavsett vilket så täcker man garanterat in hela veckans behov av grönsaksintag...
Torsdag
Jambalaya eller om man fegar ur totalt så okej, pytt i panna. Men då måste man vara lite wild and crazy och dricka öl till. Trots att det är torsdag liksom! Huvudsaken är att man gör något som livar upp lite, så att man orkar jobba en dag till. JAmbalaya kanske inte är det godaste i världen, men hallå! Smaka bara på ordet. Jam-ba-la-ya. Man blir ju pigg bara av att säga det!
Fredag
Det självklara valet när man stressar hem från jobbet, via systemet för att bunkra upp vinlagret inför helgen , runt dagis och fritids för att hämta övertrötta barn. McDonald´s. Gourmander får lyxa till det med hamburgare från Max.
Lördag
Nu är det ju lite fest, och då ska det ju synas. Eftersom vi införskaffade vin dagen innan måste vi ju utnyttja tillfället så det får bli en fet lasange med mycket vitlök. Eller saffranslasange kanske? (vilket kan ha en dubbelbottnad betydelse, men efter en flaska rödtjut funkar väl vad som helst).
Söndag
Tänk vad gott det låter med en stek som stått i ugnen i fem timmar och ändå fortfarande smakar läder. Serverad med ljummen överkokt potatis och brunsås. VIsst. Kanske för alla pensionärer som saknar tänder att tugga med. Själv tycker jag det passar bättre med pizza. Fet sådan, med mycket bearnaise på, det botar sviterna från lördagens alkoholhalltiga intag.
Så där ja. Hela veckans meny klar på ett nafs. Kyckling??? Tssss!!
Här sitter man, trött efter en hård arbetsvecka, och eftersom magen skriker efter mat borde man kanske göra något åt det. Men kyckling? Vem har bestämt det liksom? Jo. Jag vet. Reklam-skaparna som hittade på "kyckling på fredag"-sången visste vad de gjorde, jag har ju gått på hela myten..
Kyckling på fredag.
Soppa på torsdag.
Söndagsstek.
Varför ska det vara så tråkigt?? Kan vi inte försöka modernisera mat-tänket och föra in lite kulturella värderingar i 2000-talet?
Jag föreslår följande
ALTERNATIVA MENY
Måndag
Thaimat med mycket styrka så man piggnar till och orkar ha en hel vecka framför sig.
Tisdag
Fisk. Naturligtvis inte torsk - det är ju inte politiskt korrekt alls, men sushi då? Hann man inte vakna till liv av styrkan i thaimaten igår, så kan man ju sleva i sig wasabi med sked.
Onsdag
Någon gång i veckan ska man tydligen äta soppa. Dock kan man ju vara modig och byta ut den vanliga grönsakssoppan mot gazpacho eller helt enkelt köra nån bönsoppa med linser och krafs. Oavsett vilket så täcker man garanterat in hela veckans behov av grönsaksintag...
Torsdag
Jambalaya eller om man fegar ur totalt så okej, pytt i panna. Men då måste man vara lite wild and crazy och dricka öl till. Trots att det är torsdag liksom! Huvudsaken är att man gör något som livar upp lite, så att man orkar jobba en dag till. JAmbalaya kanske inte är det godaste i världen, men hallå! Smaka bara på ordet. Jam-ba-la-ya. Man blir ju pigg bara av att säga det!
Fredag
Det självklara valet när man stressar hem från jobbet, via systemet för att bunkra upp vinlagret inför helgen , runt dagis och fritids för att hämta övertrötta barn. McDonald´s. Gourmander får lyxa till det med hamburgare från Max.
Lördag
Nu är det ju lite fest, och då ska det ju synas. Eftersom vi införskaffade vin dagen innan måste vi ju utnyttja tillfället så det får bli en fet lasange med mycket vitlök. Eller saffranslasange kanske? (vilket kan ha en dubbelbottnad betydelse, men efter en flaska rödtjut funkar väl vad som helst).
Söndag
Tänk vad gott det låter med en stek som stått i ugnen i fem timmar och ändå fortfarande smakar läder. Serverad med ljummen överkokt potatis och brunsås. VIsst. Kanske för alla pensionärer som saknar tänder att tugga med. Själv tycker jag det passar bättre med pizza. Fet sådan, med mycket bearnaise på, det botar sviterna från lördagens alkoholhalltiga intag.
Så där ja. Hela veckans meny klar på ett nafs. Kyckling??? Tssss!!
Fel annons kanske?
Följande logo användes av företaget LOCUM då de bla skulle tillönska sina kunder en god jul i en av Sveriges största dagstidningar.
Man undrar ju - fanns det verkligen INGEN på reklambyrån, LOCUM eller tidningen som reagerade??
Man undrar ju - fanns det verkligen INGEN på reklambyrån, LOCUM eller tidningen som reagerade??
Jobba jobba jobba
Åren till sjöss har get mig oerhört många nya vänner, och mängder av anekdoter från livet på det stora blå.
Här är en.
Jag arbetade som lektant på Stena Nautica sommaren 2004, och trivdes som fisken i vattnet. Vi hade fiskdamm för barnen och för att förvara alla saker vi behövde för bl a detta ändamål fick vi använda båtens enda fyllecell. Där packade vi in leksaker, godis och mängder av lådor med papper, kritor och gosedjur.
En dag när jag kommer till jobbet är jag lite sen och springer in i cellen för att hämta lite saker. Jag lutar mig bakåt för att knyta en sko. Bakåt. Det vill säga mot dörren.
Inte ett smart drag...
KLICK!
Dörren går igen och som den cell det faktiskt är går den i lås och naturligtvis kan man inte låsa upp dörren inifrån. Det är ju liksom hela meningen med en cell...
Där sitter jag, i ett avlägset utrymme där ingen hör mig och ingen passerar. Hur sjutton ska jag komma ut??
Som tur är hade jag mobilen med mig, men vi hade precis kommit ut på havet så täckningen var noll.
Det var bara att vänta.
Länge.
Efter ungefär en timme får jag lite täckning på mobilen. Inte tillräckligt för att kunna ringa, men i alla fall så att jag kunde skicka ett sms. Då kommer nästa fråga.
VEM ska jag messa till om akut hjälp som verkligen fattar att det är allvar, och som dessutom var vaken klockan nio på en lördagmorgon?
Jag tog det säkra före det osäkra.
"Snälla, ring detta telefonnr omgående och säg att jag sitter inlåst i cellen på båten" skriver jag och skickar till ALLA i min telefonbok.
Många mess blev det...
Men det funkade. Fem minuter senare är jag ute och återgår till jobbet, konstant utskrattad av mina kollegor.
Dock glömde jag en sak. När jag väl kommit ut kunde jag ha skickat ett nyt mess att jag faktiskt kommit ut. Det glömde jag... Hela dagen ringde det i info på båten om att jag satt inlåst.
Så kan det gå!
Här är en.
Jag arbetade som lektant på Stena Nautica sommaren 2004, och trivdes som fisken i vattnet. Vi hade fiskdamm för barnen och för att förvara alla saker vi behövde för bl a detta ändamål fick vi använda båtens enda fyllecell. Där packade vi in leksaker, godis och mängder av lådor med papper, kritor och gosedjur.
En dag när jag kommer till jobbet är jag lite sen och springer in i cellen för att hämta lite saker. Jag lutar mig bakåt för att knyta en sko. Bakåt. Det vill säga mot dörren.
Inte ett smart drag...
KLICK!
Dörren går igen och som den cell det faktiskt är går den i lås och naturligtvis kan man inte låsa upp dörren inifrån. Det är ju liksom hela meningen med en cell...
Där sitter jag, i ett avlägset utrymme där ingen hör mig och ingen passerar. Hur sjutton ska jag komma ut??
Som tur är hade jag mobilen med mig, men vi hade precis kommit ut på havet så täckningen var noll.
Det var bara att vänta.
Länge.
Efter ungefär en timme får jag lite täckning på mobilen. Inte tillräckligt för att kunna ringa, men i alla fall så att jag kunde skicka ett sms. Då kommer nästa fråga.
VEM ska jag messa till om akut hjälp som verkligen fattar att det är allvar, och som dessutom var vaken klockan nio på en lördagmorgon?
Jag tog det säkra före det osäkra.
"Snälla, ring detta telefonnr omgående och säg att jag sitter inlåst i cellen på båten" skriver jag och skickar till ALLA i min telefonbok.
Många mess blev det...
Men det funkade. Fem minuter senare är jag ute och återgår till jobbet, konstant utskrattad av mina kollegor.
Dock glömde jag en sak. När jag väl kommit ut kunde jag ha skickat ett nyt mess att jag faktiskt kommit ut. Det glömde jag... Hela dagen ringde det i info på båten om att jag satt inlåst.
Så kan det gå!
